Vi besöker BUPs enhet - teamet för döva och hörselskadade

Enheten för döva och hörselskadade finns vid BUP Globen, söder om Stockholm. Där träffar jag Sandra Gonzalez Hedrén, teamledare/sjuksköterska, Karin Lindahl kurator/psykoterapeut och Konstantinos Koutis, psykolog.

Teamet tar emot barn och ungdomar upp till 18 år och deras familjer som är döva eller hörselskadade - kombinerat med någon form av psykisk ohälsa.

Teamet erbjuder även samtalsstöd till blivande föräldrar som är i behov av att använda teckenspråk. Enheten tar emot patienter från hela Region Stockholm vilket innebär 16 kommuner. Mottagningen har funnits i cirka 30 år. Mottagningens uppdrag är att bedöma, utreda och/eller erbjuda behandling.

Utöver sedvanlig barnpsykiatrisk kunskap finns här också en bred kompetens i att differentiera - och att se helheten hos de barn och unga som söker hjälp hos dem. Teamet samverkar med förskola, skola, socialtjänst och habilitering. Sandra och kollegorna menar att samverkan främjar psykiskt välmående. Vid patientbesök på mottagning anlitas vid behov teckenspråkstolk.

Varför en särskild mottagning?

 -  Döva föräldrar har beskrivit att de upplever att det kan vara svårt att hitta rätt i det vårdutbud som finns. Föräldrar, barn och ungdomar har själva möjlighet att söka sig till mottagningen eller komma via remiss. Har man som föräldrar/ barn frågor över sitt barns problematik så finns det alltid möjlighet att kontakta teamet för konsultation. En utmaning kan vara att hjälpa föräldrar och barn att hitta andra kommunikativa vägar i syfte att skapa trygghet och sammanhang, berättar Sandra.

Konstantinos berättar att skolmiljön kan upplevas som en extra utmaning för döva och hörselskadade.
  - Det kan vara svårt att tolka intryck runt omkring sig, vilket även kan påverka det sociala samspelet. En del barn och ungdomar kan också ha en språkstörning.

Patientgrupp med eget språk

En del barn som kommer till mottagningen har hörande föräldrar och något som är gemensamt för dessa familjer är att man inte har ett gemensamt ”första språk” om barnet eller föräldrarna är döva eller har en hörselskada. Det finns många sätt att kompensera avsaknaden av ett gemensamt första språk – exempelvis via beröring och ansiktsuttryck - som ett alternativt uttryckssätt.

Att hamna mitt emellen två världar

Under tonåren funderar många ungdomar över sin identitet.

  -  Hörselskadade ungdomar kan ibland uppleva att de har en fot i de dövas kultur men också i de hörandes kultur. De befinner sig mitt emellan dessa kulturer vilket kan upplevas som ett utanförskap men också ses av andra som en tillgång,rättar Karin. 

Ge hopp

Sandra, Karin och Kostas menar att det i betydligt högre grad finns likheter, istället för olikheter, med övrig barnpsykiatri.

  - Som inom all barnpsykiatri handlar det om att stärka personen och att inte enbart fokusera på svårigheter och diagnoser. Att hörselskadan är en svårighet – men inte en identitet. Att den är en del – men inte en helhet.

 

Text
Lucienne Fredriksson

Bild
BUP Stockholm