Psykolog på BUP disputerar på adhd hos unga

John Hasslinger arbetar som psykolog på BUP KIND och disputerade nyligen med en avhandling om adhd hos unga. Vi ställde några frågor till John.

Din avhandling heter ”Neurofeedback and Working Memory Training in Children and Adolescents with ADHD”. Kan du i korta drag beskriva vad den handlar om?

Den undersöker hur man med metoden neurofeedback kan lära sig att reglera sin hjärnaktivitet – på ett sätt som kan vara hjälpsamt i vardagen. Enkelt uttryckt handlar det om att kunna balansera sin hjärnaktivitet så att den både kan bli snabbare och långsammare – efter behov. På så sätt kan det vara möjligt att minska den problematik med ouppmärksamhet som kan vara kännetecknande för adhd. I förlängningen kan man då också få bättre resultat i skolan, och andra situationer i vardagen kan bli lättare.

Neurofeedback är en metod som innebär återkoppling på hjärnans aktivitet i realtid. Den vanligaste tekniken för att få återkoppling görs via EEG. Genom att man får denna omedelbara respons, går det också att betinga vissa hjärnbeteenden.

Vid adhd är det vanligt att det finns ett överskott av långsamma hjärnvågor samtidigt som det ofta finns ett underskott av snabba hjärnvågor. De långsamma vågorna (så kallade thetavågor) är vanliga vid dagdrömmar eller under stunder med reflektioner, medan de snabbare vågorna (betavågorna) är aktiva när man bearbetar information.

Hur var studien upplagd?

Min studie är baserad på KITE-studien (kognitiva inlärnings- och träningsmetoder), som är en stor RCT (randomiserad kontrollerad studie) som startade 2013 på BUP KIND. Syftet var att undersöka olika neurokognitiva metoder som behandling för adhd.

Vi ville att våra deltagare skulle vara så representativa för adhd-gruppen som möjligt, så vi inkluderade även deltagare med vanlig samsjuklighet som autismproblematik, språkstörning, dyslexi och liknande. Totalt medverkade 202 barn mellan 9 och 17 år i studien. Den genomsnittliga åldern var runt 12 år, och ungefär 75 procent av deltagarna var pojkar.

Hur går neurofeedback till rent praktiskt?

Man placerar några elektroder på deltagarens huvud, som känner av den elektriska aktiviteten (EEG-signalerna). Dessa förs sedan vidare till en dator, där vi kan ställa in olika kriterier som vi vill ska uppfyllas – till exempel att de snabba hjärnvågorna ska öka, samtidigt som de långsamma ska minska. Hur väl man lyckas uppnå dessa kriterier (det vill säga förändringen i hjärnaktivitet/EEG), återkopplas till deltagaren via en skärm.

Till exempel kan skärmen bli ljusare eller mörkare (medan man tittar på en film), eller att en figur rör sig åt olika håll beroende på hjärnaktiviteten. På så sätt kan man guida hjärnan att öka eller minska vissa hjärnvågor. Man blir också mer medveten om sitt sinnestillstånd, och kan då bli bättre på att styra och ”reglera” sin hjärnaktivitet. Förhoppningen är att det kan hjälpa deltagaren att kompensera för den problematik som kan finnas vid adhd.

Berätta lite om resultatet av studien – fanns där något som förvånade dig?

Generellt uteblev resultaten på gruppnivå. Neurofeedback verkar inte passa alla med adhd, åtminstone inte om det görs på ett så högintensivt sätt som i vår studie. Samtidigt fanns det på individnivå många som fick ut bra resultat. Inför framtiden skulle man därför vilja eftersträva en bättre matchning. En av våra delstudier tyder exempelvis på att de deltagare som redan hade en god förståelse av sin adhd och vad den innebär fick mer gynnsamma effekter av neurofeedback – medan de som inte hade samma typ av medvetenhet inte heller fick lika mycket glädje eller nytta av metoden.

För en del barn kan det ha en gynnsam effekt att lära sig att träna och reglera sin hjärna, och här är motivation och andra omständigheter viktigt. Neurofeedback behöver då vara inramat i en större behandling.

Har du fått några reaktioner från deltagare eller vårdnadshavare?

Ja, i stort sett var de flesta mycket nöjda över att ha deltagit i studien, även om specifika symtomförbättringar har uteblivit. Några vårdnadshavare vars barn deltog i studien har hört av sig till oss och varit väldigt positiva till att metoden har varit bra och hjälpsam för deras barn, exempelvis att de har klarat av skolan betydligt bättre. En förälder berättade att barnet tidigare hade haft väldigt svårt att klara av kunskapskraven i matte, men att det parallellt med studien hade lyckats slutföra samtliga resterande uppgifter och blivit godkänd i ämnet.

Dock vill jag samtidigt poängtera att det är viktigt att vara litet ”skeptisk” till neurofeedback – där erbjudanden kan komma från många olika håll och där variationen är stor. Viktigast är att behandlingen utförs av legitimerad personal inom ramen för en behandling för tillståndet. Neurofeedback kan alltså utgöra ett redskap i en behandling snarare än behandlingen i sig.

Hur kommer det sig att du har valt just adhd hos unga som ett ämne för din avhandling?

I slutet av min praktiktjänstgöring som psykolog sökte jag en psykologtjänst inom KITE-studien. En oväntad vakans gjorde att jag blev erbjuden att ta över som projektkoordinator, och senare även som doktorand. Så det var lite som att jag halkade in i det hela!

Om John Hasslinger

John har arbetat som psykolog på BUP och KIND sedan 2013. På BUP KIND har han jobbat med KITE-studien, där 202 barn och ungdomar i åldrarna 9–17 år ingått. I studien undersöktes och jämfördes fyra olika grupper utifrån effekten på adhd-symtom; två olika typer av neurofeedback (en metod där man lär sig ”styra” sin hjärnaktivitet genom realtidsåterkoppling av deltagarens EEG-signaler), arbetsminnesträning och en passiv kontrollgrupp.

Länk till avhandlingen på KI:s webbplats

Foto: BUP Kind