Varför känner jag mig så konstig och äcklig om det är mitt livsrus?

Ibland, eller kanske för det mesta, så känner jag mig konstig. Jag vet inte varför eller vad som triggar igång hela tänkegången men det är hela den dära tänkegången som förstör allt. Jag kan inte längre må bra utan att tänka på vad annat som är dålig i mitt liv. T.ex mina alldeles för tjocka lår, för feta mage, gamla ärr på armar och ben och så vidare. Jag har slutat med att sluta att äta. Jag äter nyttigt, lite och sällen istället och tränar ungefär 20 minuter sammanlagt per dag. Rätt hårt också. Två gånger i veckan har jag skolidrott och då kör jag hårdast. Ibland äter jag onyttigt dock, då måste jag spy. Eller när jag vet att jag åt för mycket av middagen, nyttigt eller onyttigt. Jag spyr ofta, väldigt ofta om jag tänker efter. Jag har hittat ett sätt att spy utan att mamma hör eller tänker. Går in på toan med mobilen, sätter på hög musik, spyr upp maten, spolar minst 2 gånger, tvättar händerna och går sedan ut. Hon märker inte. Och eftersom det är ingen annan än hon och jag i familjen så funkar det, det funkar toppen. Både med min diet, kontroll på hur mycket jag äter och träning. Utan det mår jag skit, bryter typ ihop. Stänger in mig i rummet, pratar inte längre än 5 ord, skär osv. Jag vet inte varför men det är själva dieten och träningen som håller mig igång, som gör så det känns att jag har nånting att kämpa över. Att jag har något som är MITT att kämpa över, något som jag kan bestämma över. Det är en skön känsla, det är det enda som håller mig igång. Men varför känns det så fel då? Varför känner jag mig så konstig och äcklig om det är mitt livsrus?

Frågetecken

BUP svarar:

Hej!

Du säger att du känner dig konstig. Det ditt mejl beskriver är kräkningar, fokus på mat, att skära dig och träning. Det enda du kan kontrollera. Jag vet inte vilka andra delar av livet du skulle vilja kunna kontrollera men det kanske skulle vara bra och intressant att ta reda på? Om du fick bättre koll på de delarna kanske du skulle kunna släppa ditt intresse för kroppen så att det fick mer normala proportioner.

En erfarenhet som många gjort med de problem som du har, är att försöken att lösa livsproblem med att kräkas, svälta sig eller skära bara hjälper för stunden, men att det blir värre efter ett tag. Om jag var du skulle jag inte dra mig för att söka hjälp, t ex prata med skolkuratorn eller ta kontakt med en BUP-mottagning.