Min bonusmamma slår mig

Hej!
jag mår jätte dåligt! min bonus mamma har slagit mig nu i ungefär 1,5 år men nu är det över en månad sen hon gjorde det sist. jag får blåmärken på magen, bena och armarna och har även fått fläskläpp. dom i skolan har frågat vad som hänt och jag säger bara att jag "ramla" eller nått... min pappa har sett dom men han bryr sig inte. min mamma bor 50 mil från mig och vi har tappat kontakten helt. jag har skärt mig i 2 år men nu i slutet har det gått för långt! förut skärde jag mig bara på bena så ingen skulle se ( över 50 st på bena nu) men har börjat skära mig på armen och de är över 60 stycken bara för nån dag sen. jag spyr upp de mesta jag äter och känner mig värdelös, tjock och ful hela tiden. 3 av mina "kompisar" vet om det och 2 av dom har lämnat mig bara därför. 1 är kvar och är sjukt glad över det! jag vill få ett slut å det här! har tagit överdos på massa tabletter vi haft (vet inte ens vad det var för nått) och samt druckit i försök att jag skulle dö... har samt försökt hänga mig men inte gått nå bra för det slutar alltid med att jag faller ihop och kan inte kliva upp! min bonus mamma vet att jag skär mig men vill inte säga till nån då hon vet att det kommer komma ut att hon slår mig! jag vet att folk har det svårare men snälla hjälp mig! detta måste få ett slut innan det går för långt!
kram från en rädd tjej.

BUP svarar:

Hej en rädd tjej!

Tack för ditt brev och vad bra att du har skrivit till oss! Det du beskriver tycker jag låter väldigt allvarligt och det måste du få hjälp att få slut på omgående! Det går att förstå att du tar till sätt som att skära sig och ta överdoser när det ser ut som du beskriver, men det är mycket kortsiktiga och dåliga lösningar som inte gynnar dig i längden.

Du behöver få hjälp att hitta bättre sätt att hantera din oro och för att orka. Det är också viktigt att man försöker att förändra det som får dig att må dåligt. Det din bonusmamma gör mot dig är inte OK, det är något hon är ensam ansvarig för och är helt enkelt olagligt. Din pappa har sett det, men gör inget åt det vilket också är fel. Jag tänker att du blir helt ensam i det då du inte heller har kontakt med din mamma. Så ska ingen behöva ha det!

Finns det någon vuxen du känner förtroende för som du kan vända dig till? Lärare? Kurator? Skolsköterska på din skola? Någon kompis förälder? Jag hoppas innerligt att du vänder dig till någon av dem och berättar det du har beskrivit för oss nu på en gång! Kanske att du kan ta med brevet du skrivit hit som förklarar väldigt bra? Om en elev inte mår bra så är skolan skyldiga att hjälpa den att få den hjälp som behövs. Det gläder mig att höra att en av dina kompisar stannade kvar. Ofta är det just i pressade situationer som det visar sig vilka som är de riktiga vännerna och de är dem du förtjänar och ska ha.

Det allra viktigaste nu i första hand tänker jag är att du tar hjälp av någon i din omgivning som du berättar för och som hjälper dig vidare! Sköt om dig!