Mår dåligt men vem ska jag prata med?

Hej!
Jag har inte mått särskilt bra på ett långt tag nu, har svårt allmänt på grund av att jag känner mig så obekväm bland andra människor. Speciellt i skolan eftersom det är så pass många som gör narr av mig och ogillar mig. Det känns som att jag blir dömd negativt vart än jag går vilket gör det extrem jobbigt att bara gå igenom en korridor för att komma till mitt klassrum. Jag gör helst saker för mig själv och trivs bäst så. Men min mamma tycker att jag är på mitt rum alldeles för mycket och vill att jag ska hjälpa min syster med hennes två hästar. Jag red förr men slutade för att mamma tyckte att jag skulle sluta på ridskola och hjälpa till med systers hästar. Jag var bara i stallet innan för att jag kände att hästarna där var mina vänner, speciellt en som jag var hos nästan varje dag. När jag inte fick vara på ridskolan mer så var det helt enkelt inte kul längre. Nu blir jag tvingad att rida osv, om jag inte gör det så skriker båda på mig att jag måste sluta vara lat och hjälpa till. Min syster rider enbart för att tävla så jag tror inte riktigt hon förstår hur mycket jag saknar ridskolan. (Dock är inte ponnyn som jag nämnde inte kvar där heller). Både mamma och syster bryr sig så mycket om hästarna att de skulle antagligen inte lyssna på mig om jag säger att jag inte vill mer. Både problemen i skolan och det att jag känner mig nästan hotad av min egen mamma har gått tillräckligt långt för att jag ska ta ut det på mig själv för att jag har hållt tyst så länge. Jag har utvecklat ett självskadebeteende på grund av det och det har pågått i snart två år. Flera gånger har jag övervägt att ta mitt liv men varje gång så har musik räddat mig. Om inte mina favoritband hade funnits där så är jag hundra procent säker att jag inte hade varit här för jag hade inte haft något att leva för. Jag vet inte vem jag kan prata med för jag har inga riktiga vänner, och jag behöver prata med någon nu. Men frågan är också om jag kommer att våga prata ut med någon. Vad ska jag göra? (Ursäkta för en rörig text).

Alex

BUP svarar:

Hej Alex och tack för att du skriver till oss!

Först vill jag säga att det finns hjälp att få och någon att prata med. Du är orolig över om du kommer att våga prata ut. Jag vet att det kan kännas läskigt att berätta för någon som man inte känner om vad man tänker och känner, men kom ihåg att den du pratar med jobbar just med att lyssna och försöka förstå och hitta sätt att förändra saker. Den personen kan hjälpa dig att känna dig trygg och kommer ställa frågor som hjälper dig att säga de saker som du behöver få sagda.

Den uppgift som ligger på dig är att ta det där första klivet att ringa och ta kontakt. Det hoppas jag att du gör. Sen vill jag faktiskt uppmana dig att prata med din mamma om hur du har det. Finns det en chans att hon skulle förstå om du berättade för henne hur du mår och har mått? Det kanske skulle vara värt att prova? Hon kanske inte riktigt ser att du mår dåligt utan ser istället fel och tror att du är lat? Hon behöver då få höra hur du verkligen har det för att förstå. Jag tycker du förklarar väldigt bra hur du mår och vad du känner i brevet som du skrivit till oss. Kanske du kan visa det för henne? Du ska inte behöva vara ensam med dina känslor och tankar.

Att skada sig själv är inte heller rätt väg att försöka få det dåliga att försvinna. Det gör mig glad att du har musiken och att den får dig att må bra, men självklart ska du också kunna må bättre i skolan, med vänner och med familj!

Tveka inte att söka hjälp. Mitt förslag är att du tar kontakt med din kommuns ungdomsmottagning och ber att få prata med någon där om din oro. Kontaktuppgifter hittar du på www.umo.se. Skulle du prata med din mamma och ni tillsammans kommer fram till att ni vill kontakta BUP, kan ni också göra det. Kontaktuppgifter till närmaste BUP mottagning hittar du på www.bup.se. Jag hoppas att du snart kan få hjälp och må bättre. Jag önskar dig lycka till!