Jag orkar inte stå ensam längre

Jag orkar inte stå ensam längre.Allt jag gjort i mitt liv är saker jag uppnått själv, ingen har någonsin hjälpt mig med något. Mina föräldrar hanterar sina egna problem, de brydde sig inte ens när de fick mail om att jag hade 20% frånvaro första terminen i gymnasiet. Det känns som jag står helt ensam med allt jag gör, det känns som jag stått helt ensam enda sedan jag blev tonåring och man fick ansvar.

Ingen hjälpte mig att axla ansvaret, jag fick komma på saker själv. Jag får fortfarande komma på saker själv, och det är utmattande. Hur fan ska jag orka att fortsätta axla hela mitt liv själv, och allt det ansvar som gradvis slängs på mig? Så jävla många gånger som jag funderat på att hoppa framför tåget, bara så jag kunde slippa att hela tiden stå ensam och få ta alla slag själv. Ingen har någonsin uppmärksammat mig, ingen har någonsin frågat mig hur jag mår eller hur jag känner eller om jag behöver någon hjälp. Alla tror att jag klarar mig bra.

krossad av allt axlande

BUP svarar:

Hej kille 17!

Det låter som om du har det tungt och lever som en vuxen fast du är tonåring och har gjort det i flera år redan. Samtidigt som detta känns ensamt, uppfattar jag att du har en egen kraft och en förmåga att klara av att axla ansvaret i vardagen. Och att du har en tilltro till din faktiska förmåga, men du vet inte om du ska orka.

Hur var det innan du blev tonåring? Brukade din mamma eller pappa fråga dig hur du mådde och hur du hade det? Skulle det gå att säga till dem, att du vill att de ska göra det idag, då vi alla behöver känna att någon bryr sig om oss oavsett ålder. Även om de har egna problem att brottas kommer de alltid att vara dina föräldrar. Under tonårstiden kan man behöva stöd, rätt sorts stöd och förstås känna att någon bryr sig.

Det kan kännas läskigt att tänka på att säga att man vill att någon ska visa att de bryr sig om, men det är viktigt att kunna göra det ibland. Jag menar att kunna uttrycka vilka behov vi har. Du kan ju låta dem läsa brevet hit om du inte vet hur du ska formulera dig, när du talar med dem. Det gör mig oroad att du skriver att du ofta har tänkt att du ska hoppa framför tåget och jag tycker att detta kan du inte behålla för dig själv. Ingen ska behöva ha tankar på att skada sig själv eller ta sitt liv. Bra att du skriver hit, det är ett steg att kunna formulera detta. Om du inte kan få stöd av din mamma eller pappa, tycker jag att du ska kontakta skolkuratorn på din gymnasieskola, om det finns en sådan eller höra av dig till närmaste BUP-mottagning. Det är viktigt att få hjälp med att hantera tanken på att skada dig själv och arbeta med att de försvinner.