Ingen hatar mig mer än jag själv gör

Hejsan BUP! Ingen hatar mig mer än mig själv, självframkallar kräkningar nästan varje dag, de dagarna jag inte kräks äter jag inget. Har som regel att inte äta minst 2 dagar i veckan. Skär mig själv 4-5 gånger i veckan och har på sista tiden fått sömnproblem. Orkar inte med skolan, orkar inte med livet, orkar inte med något och vill bara krypa ner i ett hörn, somna och sedan alldrig vakna igen. Vägrar ta emot hjälp från någon, skäms så otroligt mycket och litar inte på vuxna. Jag vet inte vad jag ska göra, går runt som ett känslolöst spöke i skolan, sover inget, orkar inte plugga och misslyckas med varenda läxa och prov. Ingen hatar mig själv så mycket som jag själv gör, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att må bättre. Snart orkar jag inte mer!

Nora.

BUP svarar:

Hej Nora och tack för brevet!

Det måste vara svårt att må så dåligt och bära på det svåra ensam.
Jag funderar på varför du skäms över att du mår dåligt och varför du inte litar på vuxna? Har du blivit väldigt sviken av någon eller några som du trodde att du kunde lita på? Det brukar vara orsaken till att man tappar förtroendet för omgivningen.

Tyvärr finns det ingen enkel genväg att gå till att må bättre, man måste helt enkelt våga lita på att människor vill en väl. Att svek inte behöver betyda att alla sviker. Du skriver hit och jag tycker att jag kan läsa mellan raderna att du ropar på hjälp, trots att du säger att du vägrar att ta emot det. Jag hör dig!

När man blivit illa behandlad och upplevt svek så kan det lätt bli så att man tror att man måste hitta svaren själv och att ingen annan kan förstå. Men det är fel, det finns de som kan hjälpa och som kan förstå. Steget att gå till BUP eller skolsköterskan är kanske långt i nuläget, men skulle du kunna tänka dig att ta ett litet steg mot att bryta ensamheten? I fall svaret är ja på den frågan så skulle jag vilja tipsa dig om www.tjejzonen.se Du kan vara helt anonym, de som är på deras chatt är inte gamla tanter och gubbar utan unga kvinnor runt 20-25 års ålder. Du väljer att berätta precis så mycket som du vill och de kan inte se dig om du inte själv väljer det. Hur låter det? Kan det vara en början? Ge dem en chans, det är du väl värd? Efter ett tag kanske det känns lite mindre hotfullt och läskigt att söka mer professionell hjälp på t ex BUP, eller någon ätstörningsmottagning.

Var rädd om dig.