Hur ska jag lugna ner mig när jag blir arg?

Hej,
Jag blir ofta extremt arg (enda sen jag föddes) och har svårt att kontrollera mig själv när jag blir arg. På senare tid (några år tillbaka) har jag börjat slå mig själv när jag blir extra arg (ca en gång i veckan). Det är absolut inte så att jag vill göra illa mig själv eller ta självmord m.m men jag kan inte stoppa mig själv. Det är egentligen inget stort problem på så vis men på senare tid har mina klasskamrater börjat märka mina blåmärken. Så jag undrar om ni har några tips på vad jag kan göra för att lugna ner mig själv när jag blir arg? Mamma har slutat försöka lugna ner mig för hon har har ju försökt sen jag föddes och det funkar inte. Jag kan inte rå för vad jag gör när jag är arg, det bara händer. Jag får jätte mycket energi i kroppen och bara känner för att slå. Det värsta är att jag blir arg väldigt lätt.

M

BUP svarar:

Hej M!

Du beskriver att du ofta blir extremt arg, så arg att du inte vet vad du ska ta dig till. Det är ett klart jobbigt tillstånd. Du skriver att du gör dig själv illa. Min gissning är att det inte funkar så bra, utan nästan gör dig mer arg på dig själv. Stämmer det? När man blivit sådär arg, så kan det vara jättesvårt att lugna ner sig, att bryta sitt ilske-tillstånd. Ett sätt är att gå undan, gå ut och gå eller springa, lyssna på nån musik som kan avleda ilskan.

Ibland kan en dusch hjälpa en att komma i annan sinnesstämning… Men min fundering är: Vad är det som gör dig så arg? Vad får igång dig? När händer det? Är det en särskild tid på dagen? Var händer det? Är det någon särskild person som är med? Ofta är det viktigare att se på det som händer innan själva ilskeutbrottet. För det är där det är lättare att påverka sitt beteende.

Det är ofta svårt att själv bryta ett beteende som hängt med länge i livet. Men kan behöva hjälp att se dessa situationer och få verktyg för hur man ska göra. Kan du prata med din mamma, och säga att du vill få hjälp? På BUP kan ni få stöd i hur ni tillsammans kan hjälpa dig att hantera din ilska på ett annat sätt. Eller så kan du själv, utan mamma, vända dig till ungdomsmottagningen! På båda ställena finns bra hjälp att få.

Lycka till!