Har höga krav på mig själv

Hej! Jag är en tjej på 17 år som i själva verket är väldigt glad, framåt, positiv och social. I alla fall utåt sett.. Ibland finns det dagar och perioder när jag känner mig glad, även när jag är ensam. För det är just det som är grejen, att när jag är ensam , bryts min tillvaro ner. Då fokuserar jag mycket på det negativa och dåliga, tyvärr. Jag är ambitiös, målmedveten och jag vet vad jag vill. Oftast, i alla fall. Jag har höga krav på mig sj'öv när det gäller att prestera, men trots det är jag sjukt skoltrött och börjar alltid plugga för sent. Jag skjuter helt enkelt upp allting, allt jag borde göra. Trots det går det bra i skolan, jag får höga betyg i det mesta (har lätt för att lära). Men, i matten ahr det gått jättedåligt. Jag har hamnat efter och fått F på de matteproven jag hittills haft under tvåan. jag bryr mig verkligen om andra och jag vet att jag är en underbar vän. Jag berömmer mina kompisar jättemycket när det går bra på deras matteprov, trots att de inte direkt tröstar mig när det går dåligt för mig. Jag är så oego, som man kan vara. Jag gläds med andra, och sörjer med mig själv. För jag vet, att folk egentligen inte bryr sig om det går dåligt för en. Det är mer "okej, synd för dig". Och så börjar de klaga över sina få fel de hade på provet, vilket resulterar i att jag säger tröstande ord, trots att det är jag själv som skulle behöva orden. Jag håller helt enkel på att bryta ihop inuti, klarar inte av att jämföra mig med andra och ständigt känna mig så värdelösa. Och jag vill inte tynga ner andra med mina problem, så därför håller jag tyst och ler igenom smärtan, sorgen och rädslan. Rädslan över att misslyckas. Jag är helt enkelt för snäll mot folk, folk som är mina kompisar men som i själva verket inte verkar bry sig lika mycket om mig, som jag bryr mig om de. Men det kan bero på att jag inget säger. Att jag håller allt, inom mig. För att slippa att tynga ner folk med vad jag känner. Fast det kanske är precis vad jag i själva verket behöver. Prata ut med någon. Någon som verkligen lyssnar. Vid sidan av prestationskraven har jag krav på mig själv i övrigt. Vill bli framgångsrik, lycklig, ha höga betyg i allt, lyckas med mitt liv. Krav överallt. Dessutom så är jag sjukt missnöjd med mitt utseende. Jag duger inte som jag är, jag kan ibland tycka att jag är så sjukt ful och trots det, får jag ofta höra motsatsen- att jag är snygg. Har även ÄS-problem. Gick ner mycket i vikt för ungefär ett år sedan, pga att jag drog ner rejält på maten. Jag låg på gränsen till undervikt och det hela slutade med ett allvarligt samtal med mamma och pappa som tvingade mig att erkänna att jag hade ÄS-problem, vilket jag fortfarande inte erkänt. Inte för någon. Jag lovade de i alla fall att börja äta. hade jag fortsatt som jag gjorde, hade det lätt till anorexia och ev. inläggning. så anledningen till att jag började äta bättre igen, var att jag inte ville bli inlagd. Jag ville inte få anorexia och bli ett benrangel. Jag ville inte erkänna mina problem, inte överhuvudtaget. För jag hade ju inga problem. Nu äter jag ganska bra och har gjort det sedan maj förra året. Självklart har jag även ökat i vikt, vilket jag inte är nöjd med. Jag försöker äta så lite som möjligt ( alla fall när jag är själv), är jag med andra, äter jag som jag ska. Jag får ibland sådan sjuk ångest över maten. Men ibland,ibland går det bra att äta utan att ångesten kommer drypande.Jag hatar att känna så här, för när jag ser på min kropp, kan jag börja gråta. Flera gånger om dagen granskar jag varenda fettvalk. Jag blir illamående av min egen kropp. Känner mig fet och ful.

ledsen tjej

BUP svarar:

Hej.

Du skriver att du håller allt inom dig för att inte tynga ner folk med vad du känner och att det får dig att må dåligt. Låter som en bra analys.

Jag tänker att du borde ha någon att prata med och som du inte behöver visa så mycket hänsyn. Ditt mejl tycker jag visar på att du har ett uppdämt behov av att få prata och berätta hur du mår och har det.

Du skriver om hur du anstränger dig för att klara skolan och hur du hanterar dina svårigheter med maten och allt det är ju väldigt bra. Det är bra att du försöker hitta olika lösningar annars skulle eländet bli värre.

Samtidigt verkar det som du inte på samma bra sätt har tagit hand om ditt inre. Det verkar som att när du är ensam utan att ha något speciellt för dig så drabbar det dig. Jag får intrycket av ditt brev att du lever ett liv där det är vad du presterar som ger dig värde. Det blir förstås skört nu när du inte mår så bra och inte riktigt orkar med.

Jag tycker att du skall söka dig en professionell samtalskontakt kanske på Ungdomsmottagningen (mer info på www.umo.se) skolkurator eller liknande. Fördelen med att prata med någon som gör det som yrke är att du inte behöver tänka så mycket på hur det blir för den andre. Det ger dig utrymme att reflektera kring dig själv och vara mindre oego.

Du är på rätt väg, våga ta kontakt med någon att prata med!