Ensamheten omringade mig

Jag har haft själv mords tankar sen jag var liten. Anledningen till att jag hade det var ensamheten som omringade mig. Den enda personen jag älskade var min mamma men hon var typ aldrig där för mig. Det var min farmor som tog hand om mig sen jag föddes. Hon ville alltid att jag skulle vara den perfekta barnet. Pappan såg jag aldrig. Jag hade aldrig heller några äkta kompisar.

Jag har alltid känt att jag bara finns och är ett problem för folk, att det spelar ingen roll om jag lever eller inte. Just nu så orkar inte jag förklara allt eftersom det skulle vara för långt. Iallafall så har jag haft självmordstankar hela livet men när jag ville döda mig så var det alltid något som stoppade mig för göra det. Sen jag var 5 brukar jag gråta till sömns nästan varje natt. Jag har skärt mig men jag har slutat eftersom jag var dålig på att gömma ärren. Folk som såg dem trodde jag gjorde det för uppmärksamhet så jag brukar slå mig istället. Denna smärta räcker inte så i ibland ramlar jag av egen vilja. Ibland har jag dagar då jag är hur deppig som helst pratar inte med någon och när jag cycklar till skolan så brukar jag strunta i att jag kan bli på körd eller något liknande. Men om jag ska komma till saken så undrar jag om jag behöver söka hjälp och i så fall vars?

Amanda

BUP svarar:

Hej Amanda! Tack för ditt brev!

Det du beskriver tycker jag låter som många jobbiga och tunga känslor som du haft under en längre tid. Ingen ska behöva ha det och känna det som du gör. Det är just då man behöver få hjälp och ork av andra och jag tycker absolut att du ska söka den!

Du skriver att det alltid har varit något som har stoppat dig när du ville döda dig och det stoppandet är det mycket viktigt att ta vara på för det säger också någonting. Ett knep kan vara att i bra stunder försöka komma på saker man skulle vilja göra i framtiden eller saker som man brukar bli glad av och skriva ner dem så man kan titta på och bli påmind när det känns jobbigt.

Finns det någon vuxen som du känner förtroende för som du skulle kunna vända dig till och prata med? Kanske din skolkurator eller skolsköterska? Skulle någon kompis kunna stötta dig och kanske följa med dig första gången? Berätta precis hur du känner och hur det har varit och om du vill kan du ta med brevet som du har skrivit hit som underlag där du förklarar väldigt bra. Ett alternativ om du inte vill söka hjälp på skolan är också ungdomsmottagningen. Kolla in din närmaste på www.umo.se.

BUP är även ett alternativ som jag tycker att du ska använda dig av. Kanske att din farmor eller någon annan nära vuxen kan hjälpa dig att få kontakt med BUP? Skolpersonalen ska hjälpa till om elever inte mår bra och tveka inte att söka hjälp! Du kan även kolla in www.tjejzonen.se som är en sida för tjejer som känner sig ensamma och är i behov av stöd. Sköt om dig!