När ingen bryr sig

Vad ska man göra när varken BUP, hälsocentralen, vårdcentralen eller kuratorn bryr sig? när de inte lyssnar och säger att man mår bra trots att man berättat att man svältit sig i 3-4 dagar, spytt, skärt sig, fortfarande vill ta sitt liv. de säger bara att det är mitt val. 

hej, jag är 14 år och är en person som till synes verkar ha ett perfekt liv, perfekta betyg, livsstil, kompisar, självförtroende, en som lyckas och har hela livet framför sig. Jag kan inte räkna alla gånger allt ifrån 7-8 åringar tilld e i min ålder och lite äldre har sagt att de skulle vilja vara som mig, ha mitt liv, min personlighet. Så tekniskt sett borde jag vara glad, men hur jag än gör mår jag inte bra.

var mobbad f-5 men det blev en vardag med alla slag osv så vande mig vid att må dåligt så, gråta sig till sömns osv. 10 år gammal ville jag ta mitt liv första gången å 11 år gammal började jag skippa måltider i syfte att bli smal. 12 år gammal hamna jag på en ny skola där alla är så himla underbara å bryr sig om varandra. får toppbetyg men är aldrig nöjd, går ner i vikt men vet jag kan mer, ägnar lektioner åt att räkna kcal å planera kcal schema. 

13 år gammal börjar lärarna undra hur det är. Min klass var livrädd (och är) att jag ska falla ihop och dö. av svält. att jag ska svälta ihjäl mig. i våras gick jag till kuratorn(kompis pratade med henne å hon ville prata med mig) berätta allt, fick gå till skolsyster få spec kost osv och de skulle skicka remiss till vårdcentralen. jag fick aldrig ngn kallelse dit, jag tappades bort. började omigen när jag märkte jag kunde börja igen å gick ned mer.

spyr upp eller tränar efter jag ätit å spytt sen årsskiftet. svimmat på idrottslektioner denna termin pga ej ätit på ibland 4 dagar. ljugit ihop en massa då. min klass gått till massa olika lärare men jag ljög för allt å alla å blev expert. skärt mig sedan 1 år tbx och mina ben är sönderskärda. den 16 okt försökte jag ta mitt liv. polis, ambulans, mina föräldrar, skola, kurator, bup allt vart ett stort kaos. fick gå till bup tre ggr. berättade allt,sen sa det efter tester att du mår bra, inte i närheten av dåligt och att de tankar du har är helt normala för en tonårs tjej. vi kan om du vill, skicka en remiss till skolkuratorn annars slutar vår kontakt här, du kommer komma på återbesök tre ggr(var tredje må för check) och ja nu, remissen verkar kommit bort, kuratorn är på semester resten av året, hälsocentralen vårdcentralen tar ej emot mig. de strular bara med tider och allt.

jag bryter ihop under lektioner, klarar inte av pressen och har ingen ork alls. måste  jag skära sönder mina handleder, gå ner ännu mer i vikt, ta droger eller vad för att få hjälp? måste jag må sämra för att få hjälp? Jag trodde jag inte skulle få hjälp, men visste inte att jag hade rätt. Jag vet inte hur länge till jag orkar. är rädd jag ska försöka ta mitt liv.  

ingenlyssnar

BUP svarar:

Hej!

Insidan och utsidan är två olika saker. Det kommer att vara temat i mitt svar till dig.

Du skriver att dina kamrater skulle vilja byta liv med dig. Att dom tycker att ditt liv är perfekt. Själv är du av en helt annan uppfattning. Kamrater du inte känner så väl ser väl mer utsidan. Hur du ser ut, vilka kläder du har och din personlighet.

Att ens kamrater är avundsjuka på dig måste väl ändå kännas lite bra? Fast din insida vill må bättre är utsidan något du visar upp och som dina kamrater är intresserade av. Det är bra att du gått från att vara mobbad till att vara populär.

På din beskrivning av mobbing, tankar av att inte orka leva, att du svälter dig m m låter det som att du har haft 14 tuffa år.

Jag blev glad att läsa att lärarna inte bara såg utsidan och även undrade hur insidan mådde. Att lärarna såg och reagerade. Det är jättebra och hur viktigt som helst.

Du räknar upp en massa personer som försökt hjälpa dig. Kurator, skolsyster, BUP, vårdcentral mm. Bra att du sökt hjälp. Att din upplevelse inte är positiv är tråkigt. När du tycker att de inte lyssnar och säger att du mår bra fast på insidan känns det inte alls bra. Då har ni på något sätt pratat förbi varandra.  

Tyvärr är alla inte så bra på att lyssna, så det krävs fler försök. Tycker att det är så stor skillnad på din bild av hur du mår psykiskt och hur alla andra ser på det. Det måste kännas jobbigt när det är så och jag undrar hur det blivit så.

Jag tycker inte att du ska behöva agera ännu mer för att få hjälp. Det som är viktigt är att du är överens med dina föräldrar och den/dom ska hjälpa dig runt vad som är ditt problem och vad som är viktigast att ta i tu med. Din egen motivation är viktig, men vården har ett stort ansvar att göra deras behandling begriplig. 

Mitt råd till dig är att fortsätta kämpa. Söka hjälp och återuppta kontakten med kuratorn när hen är tillbaka eller om det finns någon som du har fått förtroende för av alla du träffat. Du nämner skolsköterskan - kan det vara ett alternativ?

Om du kan vara öppen med ditt missnöje är det bra fast det kan var svårt att ta upp det i samtal, det förstår jag verkligen. Din kurator eller dina föräldrar kanske kan hjälpa dig att göra din röst hörd.

För att en samtalskontakt ska hjälp dig är det viktigt att du är ärlig och inte undanhåller viktig information om hur du har det.

Jag tycker inte att det är ditt ansvar om kallelser och remisser tappas bort och vård- insatser inte kommer igång. Det ansvaret ligger på dina föräldrar och andra vuxna att hålla koll på. 

Till sist skulle jag av hela mitt hjärta önska att du börjar gilla din insida på samma sätt som dina kamrater gillar din utsida.

Tack för ditt brev och lycka till! 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta