Min pappa vet inte hur jag mår

Hej. Jag är en tjej på 14 år. Jag har haft problem med ångest, sorg och möjlig depression ett bra tag nu. Jag tror jag har hållit allt detta för mig själv i ett halvår nu. Jag har berättat några små delar för den närmaste av mina vänner men inte allt. Jag tror allt startade när jag hade en vän som var självmordsbenägen skadade sig själv och ofta var mycket ledsen. Eftersom hon var en av mina bästa vänner så tog det hårt på mig att se henne så och tillslut påverkade det inte bara henne men också alla runt henne. Hon försökte ta sitt liv 3 gånger och jag vara alltid orolig för henne om jag inte smsade henne. Detta gjorde så att jag konstant var rädd och orolig för henne vilket till slut triggade min ångest. I somras var jag i Kroatien och fick min första panik attack. Efter det har allt spårat ut för mig. Allt jag gör får mig att hata mig själv mer och mer. Jag får konstiga blickar av andra tjejer vilket får mig att hata mig själv ännu mer. När jag säger saker blir folk ibland tysta och lite obekväma, även om det inte var något jobbigt eller "konstigt" jag sa. I skolan är jag nervös så fort jag går in i klassrummet, jag är rädd att vad vi än jobbar med att jag kommer få en fråga som jag inte kan eller som jag svarar på fast jag svarar fel. Jag är rädd att bli dömd av alla andra. Jag vet att det är ganska normalt i min ålder, speciellt på min skola. Vissa morgnar känns det som att jag inte kan ta mig ut ur min säng. Jag har ingen motivation att gå till skolan längre. Jag får kommentarer som "ingen gillar dig ändå" och "ingen vill ha dig här" från nära vänner. Jag vet att de skämtar men jag har blivit mer och mer känslig för sånt. Jag klarar inte att gå bakom personer när de går långsamt för då känner jag lite av känslan man får när man har en ångest attack. Det kommer bara fler och fler problem.

Någonting jag aldrig har berättat för någon är att jag har skadat mig själv och gör det regelbundet. Jag straffar mig själv när jag anser att jag har gjort någonting fel. Mina föräldrar vet ingenting alls om detta. De vet inte ens att jag har haft regelbundna ångest attacker.  Min pappa har en bild av mig som någon som aldrig skulle kunna ha några problem alls eller vara ledsen. Han tror så mycket på mig och att jag har det bra. Därför kan jag inte berätta för dem för då skulle de bli så besvikna. Jag tror inte heller att de skulle förstå på det sättet jag skulle vilja att de gjorde. 

Jag har haft självmords tankar ett bra tag och kommer närmare och närmare till att göra det. Jag kan inte sova på nätterna för min hjärna går på högvarv hela tiden. Detta gör att jag blir trött i skolan. Jag är extremt rädd att mina betyg ska sjunka. Allt är så mycket, allt är så rörigt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hör röster i huvudet som säger alla saker jag gör fel, om och om igen. Jag vill ha hjälp men jag vet inte hur jag skulle kunna få det, därför skriver jag detta. Allt går utför. 

Alice

BUP svarar:

Hej Alice!

Tack för att du delar med dig hur du har det. Ett bra steg. Att gå och hålla jobbiga tankar och känslor inom sig måste kännas tungt och ensamt och ett halvår är en lång tid.

Att dela bördan med någon annan kan minska din ångest och ditt behov av att självskada. Det kan vara skönt att veta att någon annan vet hur jag har det. Även dina tankar att inte vilja leva.

Bra att du tagit och samlat mod till dig och berättat valda delar för dina kamrater. Vad har dina kamrater sagt till dig? Hur har deras reaktioner varit.? Du skriver att du engagerade dig mycket då din kamrat mått dåligt och inte velat leva. Du verkar vara en fin kompis. Jag hoppas att kamraterna finns för dig på ett bra stöttande sätt och att de rekommenderar dig att söka hjälp och att berätta för någon vuxen hur du mår. Det är i alla fall vad jag rekommenderar.

Att gå och bära allt själv - det orkar man inte göra hur länge som helst.

Jag förstår att du är orolig för dina föräldrars reaktioner. Jag läser många brev från barn och ungdomar som känner precis samma sak. Att du inte vill göra sina föräldrar besvikna, ledsna, upprörda. Att pappas bild av dig ska rasa ihop.
Fast du känner dina föräldrar väl, så kan de kanske överraska dig. Deras reaktioner behöver inte bli som du förväntar dig. 

Du kan ju börja med att berätta för någon som det känns lite lättare med och pröva hur reaktionen blir. Kanske är det lättare att prata om din rädsla för att betygen ska sjunka än att du börjat självskada? 

En förälders högsta önskan är att ens barn är friskt och mår psykiskt bra, att sin dotter eller son inte skulle ha svåra problem eller vara ledsen. Det det flesta föräldrar vill är att finnas för sina barn, dela sorg och glädje och vara engagerade och ställa upp. 

När någon kamrat mår dåligt påverkar det alla runt omkring. För dig på ett speciellt sätt, då det handlar om en av dina bästa vänner. Jag hoppas att hon fått bra hjälp.

För mig är det inte konstigt att det påverkar hur du mår och säkert även ditt skolarbete. Säkert på en massa andra sätt. Att du tänker på henne, vill finnas för henne, vara aktiv och hör av sig på sms är fint. Så gör en bra kamrat. 

Stilen du beskriver mellan elever i din skola verkar inte sjysst. Fast du tänker att kamraterna bara skämtar när dom säger ingen vill ha dig här, ingen gillar dig ändå. Vad är det för kamrater som uttrycker sig så? - det är ju mobbing. 

Du har helt rätt att det är vanligt i din ålder att man kan vara rädd för att bli bedömd av andra, nervös och rädd att svara fel då läraren ställer en fråga. Fast det är vanligt betyder det inte att det inte är jobbigt och säkert stressar det upp dig. När man sedan inte kan varva ner på kvällen och sova och ständigt känna sig trött i skolan. Det gör att dina skolprestationer är ännu mer fantastiska. Känn stolthet och bort med alla värdelöshetskänslor och självhat! Vi öppnar locket, så allt skit får hamna i soptunnan.  

Avslutningsvis är det viktigt att du får hjälp att sortera i ditt kaos. När allt känns rörigt och helt enkelt för mycket. Jag ser det som jätte allvarligt då människor - men speciellt barn och unga - uttrycker att de har självmordstankar. De har ju hela livet framför sig! 

Nästa viktiga steg är att söka hjälp.
Du är en bra bit på väg i och med att du skrev till oss.



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta