Är så jävla trött på mitt beteende

Hej!

Jag känner mig väldigt fast, instängd i mig själv!

Ångest är det värsta jag vet, det finns verkligen inget värre och skulle göra rest intill allt för att få slippa den. Det är ångesten som har förstört allt i mitt liv, till och med min kropp. Redan som 10 år var jag inne på rakblad och grejor. Medans alla andra tjejor i klassen fantisera om vad dem skulle hitta på för roligt efter skolan, visste jag redan exakt vad jag skulle göra. Dämpa ångesten med något som gav mer ångest. Men jag fatta ju ingenting då, var väldigt mobbad under lågstadiet, väldigt ensam! Så när jag fick höra att jag inte var värd ett skit i skolan, att jag kunde gå och dö, så blev rakbladen min bästis!

Efter rätt många år av självskadande nu, så har jag ärr inprincip överallt. Jag hatar att kolla på mig själv, man behöver bara kolla i mitt ansikte och strax där nedan har jag ärr på halsen. Jag har ett enormt självhat och jag hatar så SJUKT mycket att få höra att jag är "fin" "snygg" "vacker" för ingen har någon som helst aning om hur jag ser ut. I 5 år har jag döljt mig själv, kommit med ursäkt efter ursäkt! Hittat på lögner och gjort mig själv till någon jag inte vill vara. Allt!!, för att dölja alla ärr som jag vägrar att acceptera.

Är så jävla trött på mitt beteende, men eftesom jag börja så tidigt med rakblad så känner jag inte till något annat. Tyvärr.. tragiskt eller hur! Hade önskat att någon märkt mig redan då, När de starta! För hade jag fått hjälp direkt hade jag förmodligen inte haft så stora problem med de nu.- men förstår samtidigt dem i min omgivning. Jag var jävligt noga med hur jag hanterade blod papper och sånt som minsta lilla kunde knyta mig till det jag höll på med. Dolde allt!

Jag är fylld med ångest och mitt självförtroende är pajjat. Unviker gärna allt socialt för att slippa vara glad. För det är jag inte, långt ifrån. Kan ligga och gråta i min säng en hel dag utan att känna minsta lättnad.

Den ända lättnaden jag vill åt är när jag skadar mig, men jag pressar mig så jävla hårt att låta bli en period nu så blir det skevt. Jag vänder emot mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut, ställer krav, har börjat köra på en strategi att, jag inte får självskada förens på ex måndag. Sen när det väl är måndag känner jag efter, frågar mig själv, varför vill jag skära mig, hur kommer jag känna efter jag gjort det, och om det är värt det. Oftast svarar jag logiskt och smart på dem 2 första men när jag kommer till tredje frågan kommer de där korkade svaret "såklart det är värt det" och då säger jag typ tyst till mig själv, förtränger och sätter upp ett nytt mål, ex jag inte får självskada förens på ex fredag.

Korta och raka mål helt enkelt, Är typ chockad själv över hur ostabil jag är, och hur strikt jag måste vara! Så fort jag får en liten oklar lucka, jag kör liksom över mig själv direkt. Sen är det så jävla mycket svårare än man kan tro, "vadå det är väl bara att sätta upp en dag att vänta till för att sedan ställa sig ett par frågor" saker händer imellan, man lever ju fortfarande i en vardag! Har haft mina kriser då jag fallit tillbaka under det här men har ändå lyckats dra upp mig och börjat om på nytt. Jag vill verkligen sluta med det här, jag förstör bara mig själv och ja, det har tagit mig 5 år att komma på det här. Eh, lite dum känner man ju sig allt! Jag får väl se om jag kan lyckas ta mig ur detta själv eller om jag i framtiden behöver stöd på annat håll också.

Min fråga är, Har ni några tips på hur man kan undvika och "finta" bort sig själv med att självskada? Den strategi jag har fungerar, men frågan är hur länge.

Bättre sent än aldrig

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Du har alldeles rätt. Det är bättre sent än aldrig och du kan ju inte vara så väldigt gammal så du har mycket tid på dig! Jag är imponerad av vad du gör. Jag förstår att det är väldigt svårt men absolut inte omöjligt. Din oro över hur länge du ska orka kommer rimligen att minska ju längre du lyckas. Men om din ångest är kvar på samma nivå så behöver du kanske hitta något som minskar den på sikt? Du undrar om vi har några tips att tillföra. Jag tror du känner dig själv bäst och du är den som bäst vet hur du ska göra för att inte lura dig själv.

 Men jag undrar lite varför du väntar med att ta hjälp? Varför måste du misslyckas med att sluta självskada för att ta emot hjälp? Kanske är det viktigt för dig att visa för dig själv att du kan eller kanske är du rädd att om andra lägger sig i detta så blir det något störande? Det kan finnas många skäl. Du skriver att du har ett enormt självhat, att du har mycket ångest och ditt självförtroende är inte stort. Kanske detta gör det svårt att ta kontakt för du kanske känner dig osäker på hur de kommer att se på dig? Du skriver inte hur gammal du är. Det kan också vara svårt få hjälp utan att föräldrar får kunskap beroende på hur gammal du är. Så det kan finnas alla möjlig hinder som jag inte känner till.

Men jag tänker ändå att du på sikt, förr eller senare, ska försöka få en samtalskontakt för att prata om den tid du var mobbad och vad som hände med dig då och hur dina problem, både ditt självskadebeteende, din ångest och ditt självhat har med din historia att göra. Dessutom kan du få hjälp om du har mycket ångest. Att bli mobbad får ofta väldigt destruktiva konsekvenser. Det är väldigt vanligt att man börjar hata sig själv och ofta också lägger skulden på sig själv för att man blir mobbad. Tankar du har om dig själv går att förändra och du verkar vara på väg. Du är trött på att självskada dig och på väg att söka nya vägar.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta