Har skuldkänslor över kompis självmord

Hej!

Jag hade en kompis en gång. Hon och jag var som klister på varandra. Vi båda har haft det jobbigt i våra familjer och våra problem var väldigt lika. De kändes som att hon förstod mig på ett sätt som igen annan gjorde. Som om hon var min andra halva. Hon tog sitt liv för ett litet tag sedan och, visst är jag arg på henne. Att hon bara lämna mig här, men jag visste om hennes självmordsplaner osv men vad kunde egentligen jag göra? Jag ville berätta för en vuxen, var väldigt orolig för henne. Men hon lovade att inte göra något dumt, att jag kunde lita på henne. Det är jätte svårt som en vän att gå in i en psykolog roll i dem lägena, ta rätt beslut.

Hon fråga väldigt mycket frågor ett tag om varför man ska behöva må som man gör osv. Jag har ju inte alla svaren själv- är ju ingen psykolog men i och med att hon inte fick svar kändes de som att allt blev tusen gånger värre för henne. Men höll koll väldigt mycket ett tag, vi satt ofta på kvällarna och titta på film, då kunde jag vara lugn, vi gick hem ifrån skolan tillsammans, sov över och var med varandra i skolan. Hon var glad, men jag fatta ju på långa vägar att det var en fasad som hon byggt upp för att dölja allt för alla andra, kände henne för väl och jag är precis lika dan.

Men det var omöjligt att ha koll på henne hela tiden. Då hade hon tillslut blivit misstänksam och kanske tillslut slutat lita på mig och inte berätta viktiga saker!

Det är mitt fel att hon är borta och det kommer jag få leva med resten av mitt liv. Hade önskat att hon kom och prata med mig så hade jag kunnat hjälpa henne få kontakt med någon, fråga flera fler flera gånger, sa att vi kunde till skolkuratorn tillsammans om hon tyckte de var läskigt, men den ända hon prata med var mig och eftersom jag dessutom hade de själv väldigt stökigt och mycket problem en period var det väldigt skevt vissa dagar. Blev översvämmad av min egna ångest och hennes att jag var jätte orolig att hon skulle få för sig duma idéer.

Hade också en del tankar på att ta mitt liv men jag berättade dem aldrig. Tyckte det var alldeles för pinsamt. till och med för min bästa vän. Men, när hon började må så dåligt så hon hade tänkt ut plats släppte alla mina tankar på mig själv och allt handla om att få henne på andra tankebanor. Kände mig så falsk, sitter man själv där och inte vill leva längre, sen kommer ens kompis och säger de rakt framför en och man rabblar upp hur dumt de är osv osv. Varför gör man inte så för sig själv egentligen? 

Men nu känns allt jätte hopplöst. Hon är borta så har fler anledningar än jag kan räkna att göra samma sak. Känner mig jätte skyldig... ensam..

och jag saknar henne fruktansvärt mycket. 

Allt är mitt fel

BUP svarar:

Hej! 

Blev helt tagen av ditt brev.

Om du ska läsa en mening i mitt brev så vill jag med mycket värme och tröst understryka - Att det inte är ditt fel att din bäste vän valde att ta sitt liv. Du har rätt i att detta kommer du få leva med men det är absolut inte ditt fel. Det var hennes eget val. 

Den kris du går igenom, din saknad och den skuld du känner, jag hoppas att du får hjälp att bearbeta den. Du skrev att du ville att ni skulle ta kontakt med skolkuratorn. Att du hade kunnat hjälpa till med att få kontakt med någon. Det låter som du verkligen gjorde allt för att hjälpa din vän. Nu är det viktigt att du tar kontakt med någon som kan finnas för dig.

Det är vanligt att syskon, klasskamrater, tjejkompisar, pojkvänner, flickvänner får reda på att någon inte vill leva långt innan föräldrar, skolhälsovården och barn och ungdomspsykiatrin får veta detta.

Dessa frågor runt självmord och att inte vilja leva är svåra stora frågor att hantera även för en vuxen. Men ansvaret för att hålla någon vid liv ska inte en kamrat behöva bära. Oron behöver delas.

Att vara som du så fint beskriver det som din andra halva. Ditt klister då är det svårt att veta hur man ska göra då ens bästa kamrat mår dåligt. Det är ett svårt läge att bära på den oron. Att vara rädd att relationen ska försämras om man berättar för någon vuxen vad man vet. 

Frågan om kunde ha gjort mer eller på något annat sätt ligger och gnager. Som vän fanns du för din vän vilket var bra. Ni tillbringade mycket tid tillsammans. Du försökte övertyga henne att ta emot hjälp vilket var bra. Vad som hade hänt om du berättat för någon vuxen kommer vi aldrig få veta. Jag skulle önska att det inte hinner gå så långt innan vuxna får veta hur någon ungdom eller barn mår mår så det kommer att handla om liv och död. Men ibland är det lättare att berätta för sin vän en för en vuxen. Vännerna kan kanske samarbeta och berätta gemensamt vad de vet.

Jag hoppas att du får någon samtalshjälp för att kunna gå vidare i livet. Att bearbeta denna tunga jobbiga erfarenhet att din halva inte finns längre. 

Allt du skriver känns för mig helt normalt. En normal reaktion på något hemskt tragiskt och sorgligt.

Det är inte ditt fel. Jag förstår att du saknar henne.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta