Ingen tror på mig

Jag har så jävla mycket ångest över allting jag känner. Jag kan verkligen inte sluta oroa mig, även om saken i sig är totalt meningslös. Saker som att till exempel prata med en person kan ge mig hemsk ångest, och ifall jag svarar fel så får jag direkt panik. Jag klarar inte av att presentera någonting framför hela klassen, och jag kan knappt ens prata framför en person om jag inte litar på den. Jag hade en panikattack mitt i klassen när jag skulle presentera ett arbete, och de flesta bara kollade på mig lite konstigt trots att jag hyperventilerade. Men ingen förutom två personer på min skola och två utanför den tror på mig, och vissa har kallat mig självisk eller sagt att jag låtsas få panik för att få uppmärksamhet. Det stör mig som fan, speciellt när jag försökte berätta för min morsa att jag hade haft en panikattack och hon rent ut skrattade åt mig. Det tog mod att bara säga det, och nu vågar jag inte heller berätta viktiga saker om mig. Dessutom kom jag ut som trans till några kompisar, och totalt sex personer vet. Av de här sex personerna så litar jag på fem, men jag är konstant rädd att den som inte riktigt förstår ska avslöja mig. Det blir bara mer rädslor för mig, men jag har det inte direkt på papper och därför tror ingen på mig. Vår lärare är inkompetent, och bara tanken på hennes lektioner ger mig ångest. Jag vill inte ha uppmärksamhet, utan motsatsen, men ingen vill tro på mig när jag säger att jag vill ha hjälp. Mina föräldrar pekar på allt jag är osäker eller har dysphoria (kan inte svenska för det) över, och även när jag säger till dem att sluta så fortsätter det. Jag vill bara kunna få någon sorts hjälp med den här skiten, men ingen vill ju antingen tro på mig eller försöka ge mig det så jag får skicka hit. Igen. Senaste gången kallade någon på BUP mig för självisk som diagnostiserade mig själv med det här och sa att jag inte visste vad jag kände. Snälla sig inte det igen och ge mig svar.

Inte Tony Perry

BUP svarar:

Hej!

Tack för att du orkar skriva igen. Vi brukar inte svara på fler brev om samma problem men av det du skriver så undrar jag om det blivit något missförstånd kring svaret.  
I vilket fall har jag svårt att tro att vi skulle skriva att någon är ”självisk”.

När man träffar BUP så ska ju samtalen handla om vad man känner och kanske har svårt med att förstå sina känslor. Det är ju meningen med BUP-besöket och man kan inte kalla någon för självisk. Om någon sagt det så har det blivit alldeles fel.

Jag tycker det är konstigt att ingen tror på dig. Du har mycket tydligt beskrivit dina känslor i första delen av brevet. Sådan svårigheter kan man få hjälp med.
Det är också sorgligt att din mamma skrattade åt dig, trots ditt mod att berätta. Hon förstod ju inte alls hur jobbigt du har det.

I första hand skulle dina föräldrar behöva veta, men om de inte kan ge dig stöd så undrar jag om det finns någon annan vuxen i din närhet, en som du kan lita på? Far-eller morförälder, lärare, kompisförälder, skolkuratorn …?

Jag kan säga att dysfori betyder känslan av att det är obehagligt och ledsamt - som en lätt depression.

Du har nu fått svar från oss igen och jag hoppas att detta svar har gett dig mer hopp och ork att prata med någon vuxen som kan förstå dig. Jag tror du skulle ha hjälp av att prata med någon på BUP, men dina föräldrar behöver vara med på startsamtalet.

Du skulle också kunna tala med någon på Ungdomsmottagningen där du bor, de är särskilt bra på trans-samlevnadsfrågor. Ingen föräldrakontakt behövs där.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta