Ligger i min säng dag ut och dag in

Jag har länge känt mig ensam, men på senaste tiden har det bara blivit värre & värre. Jag är isolerad hela tiden jag ligger bara i min säng dag ut & dag in. Vissa dagar orkar jag ta mig till skolan men vissa dagar går det bara inte jag klarar inte av det, min sociala fobi tar död på mig. Jag vågar inte träffa min klass så jag har specialundervisning, vågar knappt prata med min lärare för att jag är alldels för rädd att h*n ska döma mig för vad som kommer ut ut min mun att h*n ska skratta åt mig. Det kan gå dagar utan att jag sover för att jag tänker alldels för mycket. Jag kan känna mig supertrött under dagarna & tänka hela tiden att jag vill bara gå & lägga mig, men när jag väl lägger mig så kan jag inte sova jag ligger vaken hela natten & tänker på allt. Som till exempel i fredags råkade jag stöta till en lärare som höll i en kaffekopp, jag bad inte ens om ursäkt och h*n sa till mig ”jag spillde kaffe över mig” det enda jag gjorde var att gå iväg för jag vågade inte ens be om ursäkt och jag tänker fortfarande på den händelsen fast det var några dagar sedan. 

Jag tycker aldrig att något är roligt längre, jag vill bara ligga inne och undvika människor så jag slipper skämma ut mig. Min pappa blir alltid lika besviken på mig dom dagarna jag inte går till skolan, jag säger bara att jag inte orkar gå, men han förstår inte hur jag menar. Jag ORKAR verkligen inte jag blir helt utmattad efter en dag i skolan jag klarar inte en till dag. Det skulle vara så mycket enklare om jag fick prata med någon men jag vet att jag aldrig kommer våga öppna mig för någon, jag kommer aldrig våga säga till någon vad jag gått igenom, vad som hänt mig. Jag vill säga till min pappa att jag inte har någon livslust längre att allt är hopplöst men jag är rädd att han ska säga ”sluta svamla” som han alltid säger. Jag vill ha hjälp så fort som möjligt men jag vågar inte ta den hjälpen jag är rädd att alla ska döma mig. Allt har gått så långt att jag börjar bli paranoid, jag tror att det gömmer sig folk under min säng, eller att det står folk utanför mitt fönster, att det finns kameror inne i min spegel (vilket har gjort att jag inte vågar byta om i mitt rum) Det känns som att jag är inne i en bubbla och skriker allt vad jag har men jag lyckas inte nå ut till världen. Jag vill spräcka bubblan men då har jag inget sköld kvar då står jag där helt hjälplös. Snälla säg vad jag ska ta mig till hur ska jag få den hjälpen jag behöver, det här sliter mig i stycken att inte kunna prata & inte kunna njuta av livet, jag är bara 15 jag vill inte ha det såhär. Jag vill att alla ska förstå när jag säger ”jag orkar inte” att det inte är av lathet det är för att min kropp skriker att jag inte orkar, jag orkar inte möta världen jag vill bara ligga i min säng hela dagarna där jag är trygg. 

Jag hade tappat ett glas på mitt golv, det tog mig 3 veckor att ens orka ta fram dammsugaren och dammsuga upp det, jag var helt utmattad efter en liten dammsugning. Och jag vet att det låter sjukt löjligt men jag har ingen ork, jag har verkligen inte det. Jag vet inte hur jag ska klara mig framöver, gymnasiet, vuxenlivet, ALLT jag kommer inte klara det jag vet det, jag vill bara avsluta allt och slippa det här. 

Jag har en mamma i bilden, men jag kan inte berätta för henne hur jag mår för att om jag ens försöker så tar hon upp alla sina problem och tystar ner mig, jag vet att hon inte menar att vara elak när hon gör så men hon tänker sig inte för. Jag är i en situation där allt känns hopplöst & tråkigt. Jag behöver hjälp, och det menar jag verkligen, jag behöver all hjälp jag kan få.

BUP svarar:

Hej!

Du har det verkligen besvärligt nu. Du känner att du inte orkar med att möta vardagen i skolan och bara är trygg hemma i din säng. Problemet med detta är att ju mer du stannar hemma i sängen ju sämre kommer du att må i längden. När man sover på dagen blir det oftast svårt att sova på natten och man ligger som du själv säger och tänker på allt. Nästa dag är man för trött att gå upp. Det man brukar må bäst av är att ha en fast rutin med skola och kanske andra aktiviteter. Men då behöver skolan också  ge det stöd man behöver så att närvaron där känns meningsfull.

Du har specialundervisning eftersom du inte vågar träffa din klass. Du är rädd för att tala med din lärare och rädd för att andra ska döma dig. Det får mig att undra om du är alltför sträng och dömande gentemot dig själv. Om du har lätt för att tro att andra ogillar och kritiserar dig mer än vad som faktiskt är fallet.

Ditt brev ger intryck att du inte har det stöd av dina föräldrar som du skulle behöva. När man inte har det stödet försöker man själv klara av alltför mycket och man känner sig lätt otillräcklig och dålig när det inte går.

Du vill ha hjälp men du är rädd. Det är förståeligt att du är rädd särskilt när du inte verkar van vid att be om hjälp. Men du behöver få någon att tala med om dina känslor och din situation. Man kan inte klara allt ensam. Försök fastän du är rädd. Tala om att du behöver din bubbla som din sköld och att du behöver tid för att öppna den litet i taget. Man kan inte tala om allt på en gång. Det vet den du träffar också. Du har i ditt brev kunnat ge en god bild av dig själv och vad som är svårt. Du kan uttrycka dig. Våga.

Du och dina föräldrar kan vända er till BUP. Du kan också vända dig till skolkurator som kan, om hon bedömer så, skriva en remiss till BUP.

Det kan också vara bra att kolla upp dina värden på vårdcentralen för att se efter att det inte finns någon somatisk orsak till din trötthet.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta