Känner mig ful och hatar mat

Hej, Jag är en flicka på 14 år som går i 8:an. Jag har aldrig riktigt gillat min kropp. Redan i 4:an så åt jag väldigt mycket socker. Jag fick det av min pappa för han äter också mycket socker. Efter ett tag så blev jag ganska mycket rundare så då sa han till mig "nu börjar du bli lite rund". Det var såklart inte menat som något illa utan mer som något snällt. Jag brydde mig såklart inte för jag var ju 10. Men under sommarlovet 2015 i 6:an så började de försämras som mest. Jag började hata min kropp. Min kompis började prata om att hon var tjock och om hur smal jag var. Jag var smalare än henne, det var jag, men det började kännas som en tävling. Det fick min att börja tänka på hur jag såg ut. Jag började små träna lite då och då och tog foton i spegeln då jag drog in magen för att se så smal ut som mögligt och skickade till min kompis. När skolan började igen så var det ungefär likadant som sommarlovet. Jag hatade inte min kropp så jätte mycket och tränade då och då men det var inget mer med det. När jag började 7:an så blev det som värst. Jag började hata min kropp mer än någonsin. Under hela 7:an så var det ändå jag tänkte på hur fet jag var. Jag började svälta mig själv och åt ingenting oftast. Mina lärare märkte att jag hoppade över lunchen på skolan. Dem fick tvinga i mig mat men jag vägrade äta för jag var rädd. Jag ville inte gå upp i vikt. Det var en av dem jobbigaste perioderna i mitt liv. I flera månader så svälte jag mig och åt ett äpple per dag. Mina föräldrar fick veta om det senare men tog det inte riktigt på allvar. Nu ett år senare så har jag fortfarande dålig självkänsla. Jag försöker träna varje dag. Jag behöver ha så mycket kontroll över allt. Jag är stressad och oroad konstant och får ångest över minsta lilla. Jag kan inte äta godis för jag får en sån extrem ångest. Har haft panikattacker ett par gånger nu också, det kan vara över små bråk och när tankarna blir för starka. Slår huvudet mot väggen ibland också. Det går i perioder hur jag äter men varje dag tänker jag på hur mycket och exakt vad jag stoppar i mig. När jag går förbi fönster där jag ser min spegelbild så ser jag hur tjock jag är. Jag kan inte ens se mig själv i spegeln längre. Det ända jag ser är ett monster. Jag vill börja svälta mig själv igen men jag vet att det är så fel. Jag skämms så över att äta framför andra och visa hur mycket jag tar. Hatar mat och är bara så less på att känns mig så ful. Jag vet inte om jag har någon sorts av ätstörningar eller inte. Men jag mår så dåligt. All kontroll och stress och oro och ångest tar över hela min vardag. Jag har pratat med min skolkurator och hon tycker det är allvarligt. Är det allvarligt? Har jag ätstörningar? 

Har jag ätstörningar? Ska jag söka hjälp?

BUP svarar:

Hej!

Din skolkurator och jag tycker likadant, för jag tycker också att det låter allvarligt det du berättar om i ditt brev.

Det låter så väldigt jobbigt när du skriver om ångest, om dina kritiska tankar om ditt utseende, om skam, om att försöka ha kontroll. Trots att du vet att det är fel att svälta skriver du att du skulle vilja göra det igen. Det hörs att du verkligen brottas med detta.

Många hör av sig hit med liknande tankar, stress och oro så du är inte ensam. Har du sett BUPs artiklar som handlar om ätstörning, jag bifogar dem här i anslutning till svaret.

När man har hamnat i en ond spiral av negativa tankar behöver man också försöka hitta tillbaka till det som man tycker om och är nöjd med. Det konstiga är att det kan vara ännu svårare att komma på bra saker än att komma på dåliga. Fundera på vad du blir glad av, någon som du gillar, vad gillar du hos dig själv. Det behöver inte vara något stort. Gillar du musik, blir du glad av att gosa med katten, tycker du om att rita? Min poäng är att man blir starkare och nöjdare av det man mår bra av och negativa tankar mår man dåligt av. Det här skriver jag inte för att bagatellisera det du berättar om utan för att det som verkar vara små saker att göra kan göra underverk.

Jag får många frågor när jag läser ditt brev. Undrar över hur du har det med kompisar och med din familj. Finns det något som gör dig ledsen som du inte berättade om när du skrev till oss. Inte sällan kan det var det som liksom ligger därnere i botten, något som man inte kunnat prata om, känslor man inte kunnat uttrycka.

Sedan ska man inte heller glömma att högstadiet för väldigt många är den tuffaste tiden i livet. Det ställs höga krav på prestationer och dessutom höga krav socialt sett, i relation till jämnåriga och på det har man kravet på sig att ta allt större eget ansvar.

Du skrev att det verkade som att dina föräldrar inte tog dina problem riktigt på allvar när de kom upp förra gången. Har du berättat för dem hur du mår nu och vad du kämpar med för tankar och känslor? Har ni pratat tillsammans med din skolkurator? Det tror jag vore bra.

Jag rekommenderar dig att tillsammans med dem söka hjälp. Varför jag tycker att de ska följa med dig är för att man vet när det gäller ätstörningar att behandlingen lyckas bäst om ens familj också deltar.

Vill du få mer råd och stöd när det gäller din ångest kring mat och ätande kan du vända dig till ätstörningszonen, föreningen frisk & fri eller shedo som alla arbetar just med dessa frågor.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta