Egentligen en glad och sprallig tjej

Under en längre tid har jag mått dåligt. Vet ej när det började men kan tänka att grunden redan lades när jag gick i femårs. Enda från femårs till 5 så vart jag mobbad dagligen. Sedan till årskurs 6 så bytte jag skola. Allt med vänner vart bättre och jag kom in i ett bra kompis gäng. Men tankarna i mitt huvud blev bara värre. Jag började känna mig deppig. Jag ville inte äta då jag ville bli smalare. Under sommarlovet vart allt mycket bättre och jag trodde att jag hade kommit ur alltihop. Till årskurs 7 så började jag i en ny skola långtifrån där jag bor. Jag har knappast några vänner i skolan. Dom få jag har går i en annan klass och har anat Schema. Så jag blir oftast själv under rasterna. När några månader in på terminer hade gått så kände jag att allt blev värre igen. Min prestationsångest tog över helt, har alltid varit en perfektionist. Jag kunde verken lämna in mina arbeten eller hålla föredrag då jag tycker allt arbete jag hade gjort var för dåligt. Vilket ledde till att alla mina bettyg gick från att vara A till E och till och med F i vissa ämne. Allt vart för mycket och jag orkade inte göra något längre jag fick sådan ångest av allt och att bara vara tvungen att hämta posten tycker jag var för mycket. Jag höll ut till sommar lovet och saker vart lite bättre i några veckor. Men för några veckor sedan så vart allt jobbigt igen, jag vet inte varför. Orkar inte vara med någon vill bara ligga inne på mitt rum och sova eller kolla på film. Jag har huvudvärk hella tiden och om jag inte underhåller mig med något så börjar jag gråta. Stor del av tiden går ut på att tänka på självmord. Börjar bli lite för mycket när man börjar tänka på var man vill ligga på kyrkogården och sånt. Vet verkligen inte vad jag ska göra Innerst inne så är vet jag att jag inte är den här ledsna tjejen. Jag är egentligen en glad och sprallig tjej Vet att texten vart rörig men jag behöver hjälp,

Tjej som behöver hjälp

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.
Du kan nog ha rätt i att allt kan ha börjat för länge sedan. Att bli mobbad varje dag brukar vara knäckande för självförtroendet. Du skriver att du sedan några veckor börjat må dåligt igen. Kanske är det oro du känner nu när sommaren håller på att ta slut och skolan snart börjar igen?

Du skriver att du inte orkar vara med någon utan att du är mest på ditt rum. Erfarenheten säger att det är bättre att försöka vara utåtriktad, träffa andra, om man vill må bättre.

Kanske du kan försöka spalta upp dina problem och fundera ut lösningar för dom. Låter kanske som ett jobbigt råd! Men ibland är det bra att tänka konkret på sina problem och försöka hitta handlingsplaner. Man tar ett problem i sänder, annars blir det alldeles för mycket på en gång!

Du måste göra något för att inte börja gråta. Det måste väl betyda att du är väldigt ledsen? Är det kanske därför du är på ditt rum för att ingen ska få veta hur ledsen du är? Jag tror du behöver någon som du kan prata med och som kan trösta dej lite. Får dina föräldrar lov till det?

Kanske det finns en konflikt mellan den glada och spralliga tjejen och den perfekta och duktiga?
Får du bara vara glad och sprallig när du varit perfekt och duktig eller kan du ge dej själv lov att vara det ändå? Om du vill fortsätta prata och fundera på dina problem kan du chatta på tjejzonen.se

Lycka till!