Instängd i mig själv

Är det nomalt att känna som att mina händer inte tillhör mig? Ibland kollar jag mig själv i spegeln och det känns inte som att det är jag. Det känns som att min kropp och "jag-et" är två helt skilda saker, och ofta pratar jag OM mig själv som om jag är två personer. 

Jag får en chock när jag inser att jag existerar, jag känner mig instängd i mig själv. Såhär kände jag konstant under fyra månader för ett tag sedan, och jag trodde att jag höll på att bli galen. Så fort jag utsetts för stress så kommer dessa känslor tillbaka, vet inte hur jag ska klara av gymnasiet.

Jag förstår att detta är symtom på depersonalisation, men det känns inte som om det är det jag har. Är rädd för att jag överdriver, eller att jag bara söker uppmärksamhet. Jag vågar inte berätta för någon, för det känns bara som att hen kommer förminska mig och prata med mig som om jag var dum i huvudet. Det har hänt förut på BUP, och vill inte känna så igen. 

Borde jag berätta för någon? Är detta seriöst eller inte?

Emma

BUP svarar:

Hej Emma!

De känslor och förnimmelser du upplever är synnerligen obehagliga och skapar ångest. Hur kan jag förstå allt detta - undrar man, med rätta. Du försöker hitta svar och förklaring på nätet där det finns olika diagnoser. Det är på gott och ont.

Problemet med nätet är att det ger skenet av en förklaring men för att kunna bedöma dina upplevelsers natur måste du träffa någon personligen. Du har som jag förstår viss dålig erfarenhet på BUP men jag måste ändå säga att en professionell bedömning av vad du känner måste göras av en psykolog eller psykiater.

Jag tycker inte att du ska vara rädd för att det uppfattas som du överdriver eller söker uppmärksamhet. Det är inget fel att söka "uppmärksamhet" för att man mår dåligt, att man har konstiga förnimmelser från kroppen, att man är orolig för sin hälsa. Fel är att förminska ett lidande som du uppenbarligen har och vill få hjälp med.

Du skriver själv att du får sådana konstiga upplevelser när du är stressad. Det är också någonting som man måste väga in när man bedömer vilken sorts hjälp du behöver, kanske även med stresshantering.

Mitt fösta förslag är att du talar med dina föräldrar och ni tillsammans kontaktar BUP. Du kan åberopa mina rader när jag skriver att dina symtom måste tas på allvar. Om du tycker att det är för svårt att tala med dina föräldrar ska du veta att i din ålder kan man ringa själv till BUP och säga precis som du skriver till oss och att du först vill komma själv. Du kan säga direkt att du tidigare haft kontakt där men att du vill träffa någon annan. Det är man van vid på BUP, det händer att någonting inte stämmer mellan patient och terapeut och då har man rätt till att träffa någon annan.

Som ett steg på vägen kan du förstås gå till ungdomsmottagningen och få en första bedömning samt om det behövs få vidare vägledning där. Du kan också ringa och höra med vårdcentralen om de har mottagning (så kallad första linjens psykiatrisk vård) för psykiska problem.

Det allra viktigaste är att du inte låter det bara fortgå och fundera vad det kan vara för fel på dig. Det händer inte sällan att man kan hitta en relativ enkel förklaring till konstiga tankar och känslor och det är viktigt att man inte ökar på sin egen ångest genom att bara fundera för sig själv.

Följ min råd!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta