Förvirrad och maktlös

Hej Bup, känner mig för tillfället väldigt förvirrad och maktlöst om man ska uttrycka sig så. Det har hänt extremt mycket i mitt liv senaste året, jag blev diagnoserad för Anorexi, mina betyg har gått ned, jag orkar inte göra lika mycket saker och har tappat lusten för mycket. Ett litet exempel är att jag alltid, nu menar jag alltid, ritade och målade osv. Fick alltid nya motiv och bilder i hjärnan, men så mer och mer har jag bara tagit upp pennan för att direkt lägga ned den igen. Kan inte.

Sedan under sommarlovets början gick jag ju såklart till Bup, men sa aldrig att nästan det enda som snurrade i min hjärna var ex " I sommar kan jag passa på att gå ned i vikt". Då min psykolog har haft ett längre lov. Men under sommaren så gick nog även mycket fel. Min sköthäst som hjälp mig mycket med ångest och tankar har inte långt kvar på jorden ex. Och ganska sent i våras råkade jag raka ena benet för hårt så det började blöda. Det var då det började. Som en stor, tillfällig, lättnad. När stunderna blir jobbiga har jag hittat min 'drog'. Men det har blivit som att jag måste skära djupare och djupare för att få samma lättnad. Det är jävligt irriterande, för precis som med ätstörningstankarna tar blodtankarma upp min hjärna varje dag. Hatar. Det. Och nej, Bup vet inte om det. Skäms, mycket.

Den värsta triggern just nu till att skära mig om det inte är för att jag bara känner mig tom som i ett skal, är att min pappa blev extremt sjuk. Så sjuk att han ligger nedsövd i resperator. I Italien. Han och hans nya fru ( som hatar mig, skämtar inte.) var på semester som vanligt utan mig. Så fort vi fick veta reste både jag och mina syskon hit såklart. Han ligger fortfarande i sömn. Kortfattat, ( låt oss kalla pappas nya fru för X ) så låter hon oss knappt vara med honom. Hon är skitsur mot oss som vanligt. Måste försöka tänka nu, så jag kan skriva ned de viktigaste. För finns sjukt, sjuuukt mycket händelser.

i alla fall, vi har liksom sagt det att en och en ska vi gå in till honom när han vaknat och så. Men så säger X, BARA till läkarna att endast hon ska vara ensam med honom när han vaknar och har vaknat. Och hon ska alltid förtydliga när vi faktiskt får gå in till honom med lite snäsig röst " Ni får tio minuter sen kommer jag" medan hon själv senaste gången satt mer än två timmar i sträck hos honom. 

Det är som om hon tar det som en tävling, för han kramande faktiskt min hand då han legat på uppvakning i ett dygn och ofc blev X skitsur. 

Ugh orkar inte förklara mer, allt känns piss. Mitt liv känns piss. Det gör ju inte saken bättre att veta att jag och pappa har en ganska dålig relation, men älskar ju honom såklart ändå... Men de skjuter alltid undan mig osv.... Vore mycket lättare i himlen liksom?

A

BUP svarar:

Hej A!

Det är verkligen många saker i ditt liv som inte stämmer och som är sorgligt, för att inte säga tragiskt. Trots att du känner dig förvirrad kan du beskriva dina problem fint och strukturerat, det känns att du har ett bra grepp om problemen - men inte om hanteringen av problemen. Där behöver du hjälp.

Det är jättebra att du har en pågående kontakt på BUP. Men för att du ska kunna få bra hjälp behöver din behandlare veta hela omfattningen av dina nuvarande bekymmer och svårigheter. 

Om jag förstår det rätt så vet din behandlare om din ätstörning och det du får behandling för. Men hen vet kanske ingenting om ditt självskadebeteende och kanske inte heller någonting om vad som hände din pappa och den komplicerade relationen mellan dig och pappas nya fru.

Jag vill mycket bestämt uppmuntra dig att du berättar allt detta för din behandlare. Ja, jag vet, vi på BUP vet att självskadebeteende kan fungera som "drog", du väljer verkligen rätt ord.
Vilket betyder att det - som andra droger - kan lindra den aktuella ångesten eller tomhetskänslan, men det leder bara till ännu mer svårlösta problem i längden.
Du behöver inte skämmas att ta upp detta! Det är tyvärr inte ovanligt, tvärtom, ofta är det så att ätstörning och självskadebeteende finns samtidigt med i hela bilden. Din behandlare kommer inte bli inte förvånad. Men båda problemen behöver sin behandling och det finns metoder för båda. Förutsatt att du vågar berätta. 

En annan fråga är att du nu är drabbad av en sorg när din pappa är så svårt sjuk. Det är någonting i sig som du måste ta upp på BUP. För det är en stor oro för dig, är jag säker på. Att se sin pappa i detta tillstånd är någonting som du ska få stöd i. Speciellt när din pappas nya fru inte verkar förstå ditt behov av egen samvaro med din far.

I samband med det undrar jag om det finns andra vuxna i din omgivning - kanske farmor, farfar, farbror, faster som du kan tala med?  Finns din mamma med i ditt liv eller någon vuxen på din mammas sida? Stöd från familjemedlemmar kan vara jätteviktigt i en sådan situation. Det säger jag oavsett att du måste berätta om denna tragiska situation med din behandlare.

Och en sak till: om pappa ligger på sjukhus och du har konflikter med X om och hur länge du får sitta vid hans säng, så finns det säkert en kurator på sjukhus som du skulle kunna rådgöra med.
Fråga en sjuksköterska om du kan tala med sjukhuskuratorn om svårigheter som du har med pappas fru angående besök hos pappa.

Jag vill tillägga något som du kanske tycker är bara prat, men jag säger det ändå: även när livet känns som "piss" finns det utvägar, finns nya perspektiv.

Ta vara på de möjligheter som jag nämner här så är jag säker på att det förändrar din situation.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta