Tänkt så otroligt mycket på mat och hur min kropp ser ut

Hejsan..

Jag är en 18-årig flicka som går en danslinje. Hela tvåan gick ut på att jag, tillsammans med min lärare och skolsköterska försökte få kontroll över min ätstörning. Saker blev bättre, men nu under sommarlovet har det blivit värre igen. Jag får inte den hjälpen av dem längre eftersom jag inte träffar dem. Jag är rädd, men samtidigt känns det som att jag intalar mig själv att allt är inbillning.

Sedan åttan har jag tänkt så otroligt mycket på mat, träning och på hur min kropp ser ut. I nian tappade jag en hel del i vikt, men fick hjälp innan det hunnit gå över styr. I tvåan blev allting värre, och jag tappade tio kilo. Tack vare min passion för dansen, och att min lärare såg att något var fel lyckades jag tygla tankarna, då de gånger jag satt gråtandes samtidigt som jag åt min mat, hade jag alltid henne bredvid mig. 

Numera känner jag varken vilja eller ork till att fortsätta göra motsatsen av vad hjärnspökena säger, och jag har de senaste veckorna ätit väldigt lite, samt förbränt det jag ätit så mycket jag kunnat. 

Grejen är den, att jag vet att jag är alldeles för stor kroppsmässigt för att ha en ätstörning. Jag är inte ens smal längre sedan jag gick upp det jag tidigare tappat. Jag HATAR mig själv, och jag vet inte hur länge till jag orkar ha dessa tankar flygandes i huvudet på mig. Jag är så otroligt stressad. Om åtta månader är tanken att jag ska söka vidare till danshögskolor, men allt jag hör i huvudet på mig är min skolsköterskas ord: ''Man kan inte gå på en danshögskola med en ätstörning''. Jag VET att hon har rätt, men jag vill inte se ut som jag gör..

Rörigt inlägg, men tacksam för svar....HJÄLP

primaballerina

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev – jag förstår att du har kämpat enormt för att inte låta ”hjärnspökena” styra ditt liv och tycker inte att du beskriver det på ett rörigt sätt - tvärtom. Kanske du behöver ännu mer stöd att kämpa för att hålla stånd mot tankarna och reda i vad det är som gör att du är så missnöjd med din kropp. Dans är svårt eftersom det lätt blir en lite kroppsfixerad kultur bland dansare, samtidigt som det är absolut nödvändigt att äta ordentligt för att orka. Men dansen kanske också ger dig kraft att orka kämpa vidare?

Jag vet inte om du har något stöd från din familj eller om du håller din kamp för dig själv. Ibland kan det vara bra att ens närmaste vet hur svårt man har det. Det finns en organisation - Shedo -där du kan gå in på nätet och titta. De arbetar med att ge stöd vid ätstörning (och självskadande) och man kan chatta och ringa anonymt.

De kanske kan hjälpa dig tills skolan börjar igen och du träffar skolsköterskan och din lärare. Då tycker jag att du ska prata med dem om du behöver mer hjälp än de kan ge och var du i så fall skulle kunna få det.
Det låter som om du har så mycket vilja och kraft i dig att du, med hjälp, kan klara det mesta.