Vågar inte berätta om mitt självskadebeteende på BUP

Hej, jag skulle vilja ställa några frågor.

Ja, jag går redan till Bup pga ätstörning, men det finns så mycket mer som de inte vet liksom. Det känns ibland som att jag bara gråter utan anledning, och då och då kommer någon panikattack. Detta är totalt sjukt, men får skuldkänslor när jag inte känner något. Jag kan känna min kropp, men ändå inte. Däremot vid de tillfällena ( oftast varje kväll ) kan jag liksom bara ligga i sängen och tänka, och det blir läskigt på något sätt. I de stunderna, vill jag gråta, bara för att känna något. Och utifrån det kom jag på 'lösningen', men det hjälper. För jag känner något i alla fall, om jag skär mig. Det känns som att jag kan vakna upp och bli påmind om att jag lever, men det känns fortfarande inte tillräckligt. Är jätteförvirrad, och rädd. Helt ärligt känns det som att jag vill ta bort hela magen, ofta. Det blir för mycket, även om det inte sipprar tårar längst kinderna. Vill inte men ändå så, ja.

Den andra saken, precis när jag blev diagnosernad för Anorexi så ville jag inte att alla skulle veta och så. Ville inte ens riktigt att mina föräldrar skulle veta. Men så några dagar senare fick jag reda på att alla bekanta hade fått veta, till och med min styvmammas föräldrar. Det kändes och känns fortfarande jättefel, något som inte kan ändras. Känns som att allt kom ut i ett stort svep, och de fattar väl inte ens. Det märks när jag träffar dem nuförtiden, annorlunda blickar som typ inspekterar. Och det är en av anledningarna till varför jag inte vill berätta om mitt självskadebeteende. Kan liksom tänka, nu ska jag berätta. Men när jag väl sitter där framför min psykolog är det inte lika lätt. Och sen känns det som att min pappa ( vars relation varit lite skakig av olika skäl ) ställer krav på att jag ska bli frisk med ett litet knäpp med fingrarna. Ex, min stora dröm är att få åka ned på Ridgymnasium, hemifrån dock. Men så sa han rakt framför näsan på mig " Det får inte vara några problem med maten innan " och med ansiktsuttrycket var det ganska mycket som att säga " Du måste bli frisk innan nian"

Sedan har det blivit som värre, senast var då vi skulle till Åland. Och så sa han "Du får inte strula med maten nu under semestern, vi ska ha det trevligt" och sedan när vi väl var där bråkade såklart pappa och hans nya fru. Ofta. Det är som om han tror att några få ord och en klapp med händerna ska blåsa bort mina känslor och besvär med maten. Inte minst att han ska bryta löften vi gjort på Bup.

Den sista saken, är att jag inte träffat någon på hela sommaren. På ett sätt verkligen vill jag, på det andra är det en lättnad då jag slipper invägningen ex. Men det känns som att jag typ saknar det, på ett sätt. Hon som jag pratar med har varit ledig hela sommaren typ, annars har jag inte varit hemma. Och det har varit nu under sommarens början ja allt mer börjat skära mig själv. Och det börjar bli allt svårare att dölja.

Vad finns det att göra?..

Scars in Stars

BUP svarar:

Hej Scars in Stars!

Tack för ditt brev där du så levande beskriver den kämpiga situation du är inne i!
Det är skönt att läsa att du i det läget redan har en kontakt med BUP, även om det är mycket du inte klarat av att berätta om.
Du berättar om några orsaker som direkt gör det svårt för dig att berätta om självskadandet för din psykolog. Dels känner du krav från din pappa att du snabbt måste bli problemfri, dels har du varit med om att dina föräldrar berättat för släkt och vänner om din anorexi. Jag förstår att sådant försvårar för dig att berätta för psykologen, men jag tror du får det ännu svårare om du inte gör det. 

Du har det så jättekämpigt just nu på olika sätt och du behöver hjälp för att må bra igen. I det läget kan jag inte se att du har något val, utan du behöver berätta för din psykolog om både självskadandet och allt annat som är besvärligt för dig. Då har din psykolog möjlighet att förstå hela dig och får bättre möjligheter att hjälpa dig.

Om det känns väldigt svårt att berätta muntligt, så kanske du kan visa hen det här fina brevet du skrivit hit. Det kan kännas som en tillfällig "lösning" att skära sig, men det är absolut ingen lösning på längre sikt. Du får fula ärr som kan göra dig ledsen långt efteråt och framför allt får du då inte hjälp till att må bra och bli glad igen.
Du skriver ju också att det ändå börjar bli svårt att dölja.

Hoppas det här svaret är till någon hjälp för dig att våga berätta för din psykolog om hela din situation och så att du kan få bra hjälp!
Det är du värd!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta