Mår mycket bättre - ändå vill jag skada mig

Hej! Jag har mått dåligt nästan hela mitt liv. På dagis hade jag inte många vänner och på lågstadiet blev jag utfryst rätt ofta vilket resulterade i att jag redan skolkade då och då under mina första skolår. Jag vantrivdes och gillade inte mina lärare heller. Efter 3an bytte jag skola men det blev inte så mycket bättre. Min mentor betedde sig elakt mot både mig och min familj då jag och min kompis i klassen bråkade rätt mycket och eftersom kompisens mamma hade bra kontakt med läraren så fick jag ta all skit varje gång. Och jag passade för övrigt riktigt inte in i klassen. Så redan i 4an hade jag självmordstankar och var nära på att hoppa framför ett tåg. Mamma tog mig till bup men dem kunde inte hjälpa mig då jag vägrade att prata. Till 5an hade jag bytt skola igen och där kände jag att det blev bättre. Jag var forfarande annorlunda och betedde mig riktigt inte som majoriteten men jag hade i alla fall kompisar trots att det var rätt mycket bråk. I den skolan gick jag ändå fram tills för någon månad sedan då jag gick ut 9an. Den skolan var bra och jag har behållit samma vänner som jag fick då i 5an. 6an och 7an rullade på bra men trots det började jag att skära mig själv i 6an. Och i 8an när betygen kom började jag känna av pressen och min prestationsångest bara ökade dag för dag. Till slut funkade inte det längre och jag bröt ihop mitt under en skoldag några månader före sommarlovet. Jag trodde det skulle bli bättre till 9an sedan men det blev det inte. Jag började bara att må sämre och sämre och det blev även mycket bråk med kompisarna och det kändes som att hela världen var emot mig. Det var vanligt för mig att gråta minst 3 gånger i veckan i skolan. Som tur var hade jag en underbart fantastisk lärare som jag kunde prata ut med och som ställde upp för mig mycket mer än vad en lärare egentligen ska behöva göra. Läraren var i princip den ända personen jag litade på och hon fick mig att söka hjälp. Jag provade först skolans kurator men vi klickade inte alls. Då fick jag testa skolans psykolog men han var bara i skolan en gång i månaden så det var inte till stor hjälp. I februari bestämde mamma att ta kontakt med BUP för en utredning så fram till april detta år sprang jag hos bup för att utföra en massa tester och pratade. I slutet av april kom dem fram till att jag led av Aspergers syndrom och ångestsyndrom UNS vilket tog väldigt hårt på mig. Dem sista månaderna i 9an mådde jag riktigt dåligt och skolan lät mig att stanna hemma men på grund av min envishet, ambition och prestationsångest så kände jag mig tvungen att gå dit för att gå ut 9an men bra betyg. Men jag mådde som sagt mycket dåligt och mitt självskadebeteende blev värre och jag grät flera gånger om dagen. En dag i våras hamnade jag på bup akuten på grund av självmordstankar men jag ville inte stanna där över natten så dem lät mig åka hem men jag fick en tid hos bup för att skriva ut antidepressiva läkemedel. Fluoxetin och atarax fick jag utskrivet och jag började att må mycket bättre väldigt fort. Och ända sedan jag började ta medicin mot depression så har jag mått mycket bättre. Men trots att jag mår bättre så finns fortfarande mina självdestruktiva tankar där. Jag är nu tre veckor ren från att skära mig själv men jag tänker på det flera gånger varje dag och jag vill egentligen inte sluta med det. Jag trodde aldrig att jag skulle bli beroende av att skada mig själv men här är jag nu och mår ändå bättre än vad jag gjort på länge men vill fortfarande skada mig själv mer än någonsin. Varför är det såhär egentligen? Jag vill ju trots allt inte att hela jag ska vara täckt av ärr.

Matilda

BUP svarar:

Hej Matilda!

Tack för ditt detaljrika mejl, jag blev riktigt rörd av allt du har gått genom. Du har inte haft det lätt under alla åren i skolan och jag ser att du har kämpat hårt och modigt, fast det var svårt.

Nu har du fått en diagnos som förklarar en hel del av dina svårigheter. Att detta inte heller var så enkelt att acceptera är inget konstigt. Vinsten med det är att man får bättre möjligheter att hitta olika sätt att hantera sina "svaga sidor". Det har ni säkert talat om på BUP.

Men nu undrar du hur du ska göra att inte förbli beroende av ditt självskadebeteende. Det är en jätteviktig fråga och för att lösa det måste du nog återgå till BUP.

Jag förstår att du har din mamma som hjälpte dig i början med den kontakten och det är bäst om hon nu ringer dit igen. Det är väldigt bra att du har blivit "ren" från att skär dig, men du behöver ytterligare stöd för att kunna upprätthålla detta fantastiska resultat.

Det framgår av ditt mejl att du tack vare medicinerna nu mår mycket bättre.Och eftersom du beskriver dig själv som en ambitiös och envis tjej, har du goda förutsättningar till att kunna hitta andra vägar. Men ett visst stöd och hjälp i fortsättningen måste du få.

Du vet kanske att du själv kan ringa till BUP. Du kan säga som du skriver: "jag vill inte vara beroende av att skada mig själv, jag behöver stöd till att motstå frestelsen som jag fortfarande känner."

Jag vet inte om du känner till det, men det finns ett forum som heter shedo. Det är en ideell förening som ger stöd bland annat till dom som har självskadebeteende. Du kan ha kontakt med shedo även vid sidan av din BUP-kontakt!

Ge inte upp Matilda, du kommer att lyckas!