Vet inte om det här är ett "riktigt" problem

Tja!
Jag vet inte om det här är ett "riktigt" problem. Det känns inte som ett allvarligt eller stort problem så jag vet inte om det är värt att ta upp det egentligen?
Jag mår dåligt över saker som händer i skolan och hemma. 
Jag går en linje där det krävs att kommunicera och ta mycket av egna initiativ . Men jag har extremt svårt för att prata framför andra. Det kan gälla om det är att prata framför hela klassen eller bara några få klasskamrater.
T ex vi har praktik på ,min linje och efter sommaren ska jag praktisera på dagis eller med 1:a klassare. En uppgift som man troligen får. kan vara att vägleda dem i en textbok eller läsa en saga för dem.
För ca en månad sen hade jag en muntlig redovisning framför fem personer. Jag hade tränat in mitt tal i en vecka. Efter mitt tal skakade hela min kropp och jag klarade inte ens av att gå hela vägen tillbaka till min plats för att sätta mig, så jag satte mig ned ett tag på golvet för att återhämta mig lite. Som lärare i framtiden måste jag klara av att kunna läsa för minst 20 småbarn, men jag klarar inte ens fem personer i ett rum.

Nu är det sommarlov och pga min rädsla för att prata/umgås med andra så valde jag att inte ta något sommarjobb. Jag vågade inte ansöka. Tankar som "de skulle nog inte gilla mig som praktikant", "jag skulle känna mig som en främling under en hel månad på jobbet", " de vill inte ha en praktikant som inte vågar ta egna initiativ", "de vill nog aldrig ha tillbaks mig efter det här".
Det som får mig att må ännu sämre är att mina föräldrar och min släkt kommer med spydiga kommentarer om att jag inte har sommarjobb.
De säger att jag är lat, att jag inte vill lära mig sätta värde på pengar, ta eget ansvar, att jag alltid kommer bo under mina föräldrars tak tills jag blir 35 år om jag fortsätter som jag gör nu. Och sen jämför de mig med min storebror som hade sommarjobb när han var i min ålder. De pratar om hur duktig och motiverad han var till att nå framgång i livet.

Jag har inte berättat för dem om hur jag känner eller anledningen till varför jag inte tar ett jobb. Det är mitt eget fel att de säger som de säger för jag brukar svara i stil med "jag är inte intresserad av att/vill inte jobba"
En dag försökte jag förklara för min pappa men orden fastnade i halsen på mig, jag vill inte förklara för dem, jag har inte lätt att prata med mina föräldrar om hur jag mår och jag vill inte framstå som något offer som de ska tycka synd om.
Jag fick ut en del av sanningen den dagen, men jag ångrade mig på direkten efter att ha börjat att förklara och kände mig bara fjantig när jag skulle fortsätta berätta om mina "problem",det slutade med att jag höll med pappa om att jag var lat. 

Just nu är jag inte orolig för att inte kunna skaffa sommarjobb, utan för att jag kanske inte kommer klara gymnasiet och nästa praktik som jag ska på. Tankarna som är en anledning till varför jag aldrig tar sommarjobb kommer tillbaka när jag ska praktisera.
Jag är blyg och tillbakadragen som person men även en som jag vill kunna ha ett normalt jobb. Jag gillar och trivs runt de yngre barnen.

Jag försöker att bli tuffare och gå framåt men jag är fortfarande rädd.

jassie

BUP svarar:

Hej Jassie och tack för ditt fina brev!

Du beskriver väldigt bra ett problem som många människor lever lever med. Man brukar nämna en siffra på 30 % som har liknande upplevelser som dina. Något som jag tror gör det ännu svårare är att vi lever i en kultur där vi premierar och hyllar de som visar upp sig och är ogenerade inför andra.

Men nu till just dig och ditt problem. Det beskriver är något som personer som lider av social ångest ofta kan berätta om. Rädslan för att bli bedömd av andra, kritiserad eller bortgjord. Rädslan kan bli så stark att den börjar bestämma över vad man kan eller inte kan göra. Det i sin tur kan leda till ökad isolering och ensamhet med de rädda och kritiska tankarna vilket bara förstorar problemet. Nu är det inte bara rädslan som man tvingas leva med utan även ett mindre rikt liv. Att vara rädd eller ha ångest är i sig inte farligt. Men den kan ställa till det rejält illa om man börjar leva efter den. Jag gissar att du med ditt förnuft inser att en grupp förskolebarn knappast kan vara farliga för dig. Snarare att de skulle tycka att det var jätteroligt att lyssna till dig när du läser för dem. Knappast att de skulle sitta och sätta betyg på hur illa eller bra du läser. 

Jag tycker att du till att börja med skall visa ditt välformulerade brev för dina föräldrar (gärna svaret också) så du får mer stöd och förståelse hemifrån för det tror jag du behöver. Att bli betraktad som lat tror jag inte hjälper dig, snarare tvärt om. Sen finns det flera sätt att gå vidare. Det finns hjälpa att få via internetbehandling, psykoterapi (framförallt KBT-terapi har visat sig vara hjälpsamt) men även med självhjälpsböcker. En heter Social Fobi och söker man på Per Carlbring kan man hitta den. Kanske att någon av dina föräldrar skall läsa den också för att få bättre förståelse. 

Och nu till några slutord: det finns bra hjälpa få och mycket erfarenhet kring hur man kan sluta med att låta rädslan styra sitt liv. Dina erfarenheter kommer att vara många människor till stor glädje när lärt dig hantera rädslan. Detta tror jag eftersom du valt ett så viktigt område att jobba med som vuxen. Det finns många barn som skulle bli hjälpta av att träffa precis en sådan som dig.

Önskar dig det bästa!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta