En konstig känsla av att vara avstängd

Hej! Jag är en tjej på 14 år som inte mår så bra just nu. Det började egentligen för lite mindre än ett halvårsen kanske, med att jag hade en konstig känsla av att vara avstängd. Typ som att känslorna inte riktigt gick in i mig när det hände nåt roligt eller jobbigt. Jag tyckte det kändes konstigt och ganska jobbigt då, men jag tänkte inte jättemycket på det för jag hade ändå skolan och så att koncentrera mig på. Men nu efter sommarlovet har allt blivit mycket värre. Eller jag vet inte ens om det är samma känsla nu som då, som har blivit värre, eller om det är en annan sorts känsla nu. Iallafall så har jag en slags känsla av att hela tiden vara ganska nedstämd och orolig. Det är svårt att förklara, men det är som om jag aldrig känner mig riktigt glad och trygg, utan allt känns bara konstigt och inte som vanligt. Jag gråter ofta flera gånger om dan också och känner mig ensam och rädd. Ibland känns det lättare, men även när jag gör saker på dagarna och såntdär så finns den här känslan där i bakgrunden och gör så att allt känns konstigt och overkligt. Saker jag brukar tycka är roliga känns inte roliga längre och jag har inte så stor lust eller ork att vara med kompisar. För det mesta ligger jag bara hemma och kollar på min telefon eller läser. Då är det som att jag kan koncentrera mig på nåt annat, och då försvinner den där känslan för en liten stund.

Jag vet inte heller vad detta beror på. Det har liksom inte hänt något stort som gjort att jag blivit ledsen eller så. Det enda som hänt är att det har varit lite jobbigt med kompisar, och så har jag bytt skola, vilket också har varit ganska jobbigt. Men eftersom jag inte riktigt vet vad detta beror på, så skrämmer jag upp mig själv hela tiden och tänker att det är nåt fel på min hjärna eller att jag håller på att bli galen. Och det gör bara allting mycket värre.

För typ en och en halv vecka sen så var det jättejobbigt. Då hade jag jättemycket overklighetskänslor och det kändes typ som om jag levde i en dröm. Allting kändes otäckt och det kändes typ som om jag inte kunde tänka. Då var jag jätterädd att jag höll på att bli galen och jag googlade mina symtom hela tiden och skrämde upp mig själv. Sen blev det bättre igen under några dagar. Då kände jag mig nästan glad, även om det inte riktigt kändes som vanligt. Men nu känns det som om det har blivit sämre igen. Och jag är jätterädd att de där overklighetskänslorna ska komma tillbaka, för det var så obehagligt.

Jag är jätterädd att detta aldrig kommer gå över eller att det seriöst har hänt nånting med min hjärna som gjort att det kommer vara såhär för alltid. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt igen, så som det var för ett år sen eller när jag var liten. Nu känns livet så himla konstigt, deppigt, läskigt och meningslöst. Det känns som om jag har tappat bort mig själv typ. Jag känner mig stressad också eftersom det känns som om jag slösar bort tid på att känna såhär. Jag vill bara ha en vanligt rolig sommar.

Jag pratar om detta ganska mycket med mamma, och hon säger att detta inte är nånting konstigt, utan att jag går igenom nånting och att det kommer att gå över. Jag tror nog på henne innerst inne, men jag skrämmer upp mig själv ändå. Hon har bokat en tid hos en psykolog också, men det är efter skolstarten. På nåt sätt har jag typ ställt in mig på att det kommer bli bättre när jag har fått gå dit och prata, men jag vet inte. Jag orkar inte vänta jättelänge på att detta ska försvinna, jag vill bara komma ur det nu!

Förlåt för jättelångt och rörigt meddelande.

:(

BUP svarar:

Hej och tack för brevet!

Jag tycker inte alls att det var rörigt eller konstigt. Du beskriver jättebra hur du har det. Och det är lätt att hålla med din mamma. Om det skulle "hänt något med din hjärna " skulle du antagligen inte kunna beskriva så bra. Du beskriver själv att mycket förändrats i ditt liv och det tillsammans med att du är inne i en omvälvande period i livet tror jag räcker som förklaring. I puberteten händer mycket både i kroppen och i förmågan att tänka och känna. Jag gissar att det är det som händer och som du upplever som jobbigt. 

Om jag nu skall ge dig ett tips så tror jag att det skulle bli lite lättare på längre sikt om du går emot din tendens att isolera dig. Säkert att du behöver tid för dig själv men låt det inte bli så pass mycket tid sa att du förvärrar din situation. Jag tror att du skulle må bra av att göra det som du gjorde, när du hade de där tidigare roliga somrarna. Kanske den positiva känslan kommer om du gör det du tidigare gillat? Och sen till slut: fortsätt prata med mamma. Hon verkar vara en klok person.  

Önskar dig allt gott!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta