Rädslan för att spy finns hela tiden

Hej!

Jag är en tjej på 17 år. Jag har varit rädd för allt som att med illamående att göra iallafall sedan mellanstadiet. Jag går alltid och tänker på om jag mår illa, jag har nästan glömt hur det känns att må illa så jag är rädd för att jag inte ska veta OM jag mår illa, det låter jätteflummigt.

Min rädsla för att spy, för att må illa och för att någon annan ska spy eller må illa är något jag tänker på varje dag. Jag måste hela tiden hålla koll på var närmaste toalett är, hur jag ska ta mig ut till exempel en teater, om maten jag äter är bra, om ett dörrhandtag i skolan är smutsigt. Det påverkar allt.

För några veckor sedan var det en i min klass som spydde i skolan och mina lärare stod och pratade och skämtade lite om att må illa och jag bara satt där och ville gråta, de kunde ju inte veta hur jobbigt jag tyckte det var. Resten av den veckan var jag rädd för att gå på toa på skolan, för tänk om det var den toan han spydde på! Bara ordet spy är jobbigt att säga.

Min pappa jobbar omhändertagande med människor och när det går magsjuka på hans jobb måste han ta hand om dem. Varje gång han berättar att det går magsjuka börjar jag gråta, säger till honom att ta handdesinfektion, inte laga mat och jag vill inte nudda honom. Jag vill inte vara så.

Jag har läst om emetofobi men aldrig vetat om det är det jag har. Jag pratar aldrig om det och har inte sagt till mina föräldrar att jag är så rädd för att spy och må illa. Jag vill inte må dåligt men jag vet inte hur jag ska säga det till dem. Känns så konstigt att säga nu att jag har haft denna rädsla i mer än 5 år utan att säga något. 

Jag brukar inte uppleva ångest. Inga ångestattacker och jag har väl sagt till mig själv att jag inte kan ha en riktig fobi om jag inte har ångest, men det påverkar ändå allt jag gör. När jag är på bio tycker jag det är jobbigt att sitta i mitten av en rad för jag är rädd för att jag ska må illa och inte kunna ta mig ut. Jag går aldrig på fester för jag förknippar alkohol med att spy. Jag åker inte till Liseberg eller Gröna Lund för jag förknippar det med att spy. Jag tycker inte om att åka båt eller flygplan för jag tänker att någon kommer bli åksjuk och spy och jag kommer inte kunna ta mig därifrån.

På skolavslutningen (jag går estet, musik) skulle vi ha konsert för hela skolan och jag skulle spela solo. Jag vaknade på morgonen och hade blivit förkyld, hade feber och ont i halsen men gick ändå. På grund av mitt halsont blev det att jag kväljde mig när jag gjorde vissa grejer, typ röstuppvärmningar och när jag sjöng. Detta gjorde att jag blev jätterädd för att jag skulle spy trots att jag visste att det var på grund av förkylningen. Och jag skulle stå själv på scenen med hela skolan framför mig! Jag gick med gråten i halsen hela morgonen och var inte alls nervös för själva solot. Jag ville bara få det överstökat så jag kunde gå hem och inte vara bland folk. Jag är så rädd för att ens må illa. 

Jag är rädd för att skaffa barn i framtiden, för jag kommer vara livrädd för att de ska spy. När jag jobbade på ett äldreboende förra året var jag ständigt rädd för att någon av dem skulle spy. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Om detta är illa nog för att jag borde söka hjälp, eller om jag bara ska leva med det. Vet inte hur jag ska berätta det för min familj och vad jag ska göra. Borde jag söka hjälp? Är jag bara rädd eller har jag en fobi? - jag har ingen aning.

Jag har vant mig vid att må så här. Men kan man ha en fobi utan ångestattacker? Jag vet inte vad jag ska göra.

Skulle vara väldigt tacksam för svar, vet inte vem jag ska prata med om detta. 

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver och vilken bra beskrivning du gjort av hur du har det och hur det blir för dig. Du har kämpat länge med ångestfyllda tankar som påverkar och begränsar ditt liv. Det du skriver om kan många som lidit av rädsla för något specifikt känna igen. Hur orostankar smyger sig på i hela vardagen och hur en försöker att hantera det i försök att må bättre leder till mer oro och fler kontrollbeteenden.

Det finns bra samtalsbehandling att tillgå för rädslor och ångesttillstånd. Jag tycker att du ska prata med dina föräldrar (du kan också ringa själv om du vill) och ta kontakt med en psykolog på vårdcentralen eller på BUP. Då får du/ni berätta lite kort om vad som är problemet och komma på ett första samtal. Då får du berätta mer, likt du gjort i ditt mejl hit, svara på frågor och utifrån det kan behandlaren göra en bedömning om vilken hjälp som vore bra för dig. Ibland räcker det med en kort kontakt ibland kan man behöva komma flera gånger.

Att du inte sagt något till dina föräldrar är inte konstigt. Det blir lätt så med rädslor, kanske för att man skäms eller skulle önska att man klarade det på egen hand. Låt inte det hindra dig utan jag tycker att du kan säga att du funderat länge över detta, men att du först nu förstått mer om hur det är för dig. Kanske har de också märkt av din oro trots att de inte sagt något? Föräldrar kan bli glada över att få veta mer om hur deras barn har det, nu när du är 17 år vet de ju kanske naturligt inte lika mycket om dig som när du var mindre, men också oroliga förstås. I samtalsbehandling kan de involveras om du vill så att de också får veta mer om hur de kan vara ett stöd för dig. Du kan välja hur mycket du vill berätta direkt eller känna dig för och berätta mer efter hand i en takt som känns bra för dig.

Ta mer hjälp i detta!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta