Masken är i princip en skyddsmekanism

Fjärde gången jag försöker skriva något. Jävla skit är vad det är. Får jävla ångest. Fy fan. Ska skriva snabbt, innan något händer igen som får mig att sluta. Kommer därmed vara väldigt klantigt skrivet.

Kortfattigt:Känner mig tom, men ändå inte. Känner mig aldrig genuint glad. Har jätte svårt att uttrycka mig själv om mina känslor. VET att det är något som är fel. Sätter upp en mask för folk, där jag skämtar och skrattar och ler. Känner aldrig dom känslorna genuint. Men det är en reflex grej. Omöjligt för mig att stoppa masken. När den väl försvinner är jag en tyst person som har en kort stubin, både för ilska och till tårar. Masken är i princip en skyddsmekanism. Jag är super stress känslig. Folk får inte tjata på mig, annars går den lilla "luft" jag har kvar ur. Folk får inte Göra vissa ljud då det stressar mig. Har börjat få små panikattacker varje gång jag blir puttad lite för långt, så att säga (dock inte bland folk, det går inte, det gör det värre, måste vara på mitt rum för att få det att lugna sig och "släpp på trycket"). Har självmords tankar men inget som kommer gå igenom då jag sätter mig in hos andra för lätt, kn inte göra så åt min familj, dock är jag väl påläst på självmords metoder. Jag tjänar absolut ingenting av att prata med folk. Bara slöseri med energi. 

Jag utreds redan hos BUP, dock börjar inte utredningen förräns hösten, och jag vill och BEHÖVER hjälp NU. Tycker att jag redan är utom hjälp, och det blir bara värre och värre. Folk förstår inte. Dom puttar mig mer mot kanten. Tror att om vi sätter in en "rutin" på dagen så blir allt bättre. Om jag rör mig så blir allt bättre. Nej. Det blir det inte. Har försökt nu i ett halv år. Det hjälper inte längre alls att vara ute. Jag orkar inte längre. Har en mamma som tror hon förstår, men det gör hon inte. Får mina problem att kännas mindre. Får mig att kännas som jag fejkar mina problem (utan att hon menar det alltså). Är därför också svårt att prata om mina problem. Eller som hon som är med och utreder sa, tipsa om vad jag tror det är... känns som sagt som att jag överreagerar mina symptom. Blev utredd för depression i julas, där masken följde med, samt att psykologen som jag hade trivdes jag inte med. Hade ingen depression enligt honom. Vet inte om det verkligen är så, eller om mitt jävla fejka nylle sabbade.

hade allra helst också fixat så att man kanske kunde utredas via sms eller något. Så att inte masken är i vägen. Men det kanske är dumt. Jag vet inte.Eller typ pappers frågor utan någon som tittar Medans man svarar. så att man kan få ångest/gråta utan att någon ser :/

har säkert glömt skit. Viktiga saker. Men vill få det här överstökat. Är ju inte ens säkert att ni svarar just mig. Kan väl nämna att jag lider av kronisksmärta. Men den har inte blivit värre så som min mentala hälsa, den har gått sin egna stig till helvetet. Har skit dålig koncentrations förmåga, kan inte läsa eller titta på tv (inte för att det intresserar mig). Har svårt att vara i tv rummet då det ofta blir mycket ljud från familjen och tven sammanlagt, jag klarar inte det.

jag söker inte sympati från den som svarar. Inget "jag förstår". Jag vill endast ha ett svar på vad jag kan göra (inget illa menat).

låter så jävla aggressiv i texten. Det är jag inte. Bara riktigt ledsen just nu.

får skynda att skicka innan jag ångrar mig.

mvh

Hanna

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du skriver att du inte söker sympati, men ändå är det något sådant jag känner för dig. Hur ska jag göra? Ska jag tala om det eller inte?
Och vad händer med dig om du skulle få och känna sympati? Skulle din mask åka på då eller skulle du bli ledsen och visa det?

Att lida av kronisk smärta kan inte vara lätt. Hur påverkar det ditt liv? Får du mer ont om du tänker på det, eller är det bäst att försöka att inte tänka på det och försöka hålla en mask utåt. Nu gör jag det du inte ville – försöker förstå - men hur ska jag kunna ge dig ett svar vad du ska göra om jag inte försöker förstå dig?

Kanske är det så svårt för dig att prata om dina problem för det finns så mycket känslor bakom och om du inte vill visa dem är det så lätt att du blir missförstådd?

Du skriver att masken är ett skydd och bakom den är du arg och ledsen. Du låter framförallt ledsen och mitt svar till dig är att jag nog tycker du ska försöka visa din ledsenhet mer och låta andra känna och visa sympati för dig. Om du gör det tror jag att du inte kommer att oroas så mycket om din ”mask” och om du fejkar eller inte.

Det löser naturligtvis inte alla de problem du nämner men det gör kanske att du orkar mer och inte känner dig så ensam medan du väntar på utredningar och professionell hjälp.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta