Tanken på självmord gnager

Hej.
Jag vet inte varför jag skriver detta.. Om det är för att börja filosofera om livet så som bara en självmordsbenägen kan eller snylta till mig uppmärksamhet av någon stackare. Det sistnämnda, hade varit så typiskt mig, förmodligen.
Jag går inte runt och funderar på om jag borde ta mitt liv längre, utan det har gått åt helvete för mig rent mentalt. Tanken på självmord sitter och gnager i mitt bakhuvud, hela dagen lång. 
När jag skär mig så försöker jag göra det djupare, för att träffa ådran. Det är bara en fråga om när. 
Jag vet ju att det är fel av mig att fega ur och ta mitt liv, men jag är trött på att leva för människor som ger mig panikångestattacker och får mig att hata mig själv. Jag kan inte ens se något som är bra med mig själv längre.

Jag vill inte försöka få den stackaren som måste läsa mitt brev att känna sig på något sätt ansvarig, men detta är förmodligen sista stoppet för mig.

Vad ska jag göra? Finns det ens något att göra. Kan ni göra något? 

Jag vet inte om jag behöver prata, för det vore lönlöst. Jag skulle aldrig kunna prata om alla mina problem då jag skulle skämmas för att vara dysfunktionell och inte alls det lilla perfekta barnet.

Dessutom så kan jag inte heller sova på natten, vilket är anledningen till att jag skriver detta 01.27 till er/dig. Jag kan inte ens tänka klart längre, och kan inte fokusera. När jag väl sover så sover jag bara några minuter då och då. Dessutom så blir jag arg och trög utan sömn, inte en perfekt kombo direkt.
Finns det något jag kan göra för att somna enklare? 
Piller? 
Vad säger du?

.

Vill tacka dig för att du läste igenom mina gnälliga rader, du är nu den enda som har haft orken till det. 

Tack så mycket.

E.

BUP svarar:

Hej E, 

Jag är glad att du skrev till oss. Ett ett brev som jag blir väldigt berörd av och som väcker många frågor hos mig.

Vad har du varit med om som gör att allt känns så tungt? Jag vet att det inte alltid behöver vara någon hemsk händelse, utan det kan också vara många till synes små händelser som staplas på varandra.

Just nu kanske inte det är det viktiga utan det är hur du ska kunna hitta tillbaka till att känna hopp. Just nu är det svårt för dig och det skrämmer mig. Det är inte omöjligt - människor som varit i liknande situation som du, beskriver att det är möjligt. 

Jag tror att du skulle vara hjälpt av att prata med någon, någon som kan hjälpa dig att få tillbaka hoppet. Jag vet inte vad du menar med att du inte är det perfekta lilla barnet. Jag vet inte vad det innebär att vara det perfekta barnet, eller ens en gång om det finns någon sådan människa.

Alla har vi våra fel och brister och att du mår och känner som du gör hänger förstås ihop med något. Något som smärtar dig djupt. Att må psykiskt dåligt tycker inte jag är att vara dysfunktionell. Det är snarare funktionellt just nu, för det betyder att du behöver ta hjälp för att kunna må bättre.

Att du inte kan sova gör förstås inte saken bättre. Man mår helt klart sämre om sömnen inte fungerar. Jag tror att du skulle vara hjälpt av sömnmedicin ett tag för att hjälpa dig att få igång sömnen igen. För att få sömnmediciner måste du kontakta BUP eller en vårdcentral, eftersom du är 15 år behöver också dina föräldrar vara med.
Jag vet inte om det blir ett problem för dig men om du inte vill berätta allt för dem kanske du kan börja med att beskriva hur svårt du har för att sova så att de kan hjälpa dig att få sömnmediciner.

När det gäller att prata med någon om dina självmordstankar, så är det självklart ett skäl till att söka hjälp på BUP. Jag vill också rekommendera en chattsida där du kan få ett bra stöd. Den heter självmordsupplysningen och har öppet varje vardagskväll. 

Var rädd om dig. Du är inte gnällig utan beskriver din situation på ett bra sätt och det har du rätt att göra. Försök att ta nästa steg för att söka hjälp.