Social ångest?

Hej! För ca 4 år sedan började jag må dåligt. Jag fick sedan trikotillomani (huvudet), det fortsatte och det blev VÄLDIGT grovt (bokstavligen) det lättade för stunden men sen fick jag mycket ångest efteråt och jag blev då väldigt aggressiv. Jag blev väldigt nedstämd under denna perioden, tappade kontakten med de flesta av mina vänner, log eller skrattade aldrig. Satt bara på mitt rum med ett blödande hjärta och grät. Under skoltid gick jag ifrån skolan, på raster och lektioner. Försökte skära mig och hade självmordstankar. 

Jag hade trikotillomani (den grova) i ca 2 år. När den började dämpa och jag nästintill hade slutat började jag med dermatillomani istället. (Vilket jag inte visste) jag blev gladare, piggare och började umgås med mina närmsta vänner igen. Jag hade äntligen fått ett normalt liv, och jag var omtyckt, var för det första nöjd med mitt utseende och var allmänt glad. 

Men nu har jag kommit till en svacka igen. Jag mår inte alls bra. I skolan är det väldigt mycket drama, det är bråk, folk splittras o allt möjligt, är aldrig bra.. Hemma är det mycket bråk, mina föräldrar ska alltid säga att jag mitt beteende och tänk är konstigt, att jag är sjuk, dum i huvudet, hånskrattar åt mig för att jag formulerar mig på ett konstigt sätt osv. Jag har ett dåligt självförtroende, jag har knappt något. Det gör ont att höra sånt av sina föräldrar, det blir att jag känner mig som ett problem och jag ser ner på mig själv. När något säger något sånt är jag lugn, jag tar inte åt mig och fösöker vända det dåliga/kritiken till de andra istället för att jag får den. Det har blivit som ett försvar för mig, att skydds mig från att bli nertryckt, mobbad osv. Som jag varit innan (när jag hade trikotillomani) jag googlade trikotillomani igår, vet egentligen inte varför. Det stod att 50% får någon sort av ångestsjukdom efteråt, 30% får socialångest. Det roliga är att jag har trott under ca 2 års tid att jag har socialångest, och när det står så känns det nästan som en bekräftelse. Har gjort sånna online test och alla jag gjort visar att jag måste ha socialångest/ generligserad socialångest/ grov socialångest mm. Har läst mycket om det och 9 av 10 symptomer stämmer in. Hittade även när jag googlade att det fanns dermatillomani, som jag har idag (inte grovt) Som hjälpte mig att sluta med trikotillomani. Alla pusselbitar har satts på plats. Varför pulsen alltid ökat om någon främmande frågar mig något. Blir varm och röd, varför jag aldrig vågat handla där jag måste prata med personen i kassan, varför jag har haft grov ångest i en vecka för att jag ska redovisa (som aldrig blir av), varför jag aldrig vågat gå in i klassrummet när jag blivit sen (skiter då i hela dagen), varför jag är rädd, får ångest när jag träffar nya människor mm. Jag river i min hårbotten och hud överlag, jag har dermatillomani. Jag har socialångest. Har även börjat med trikotillomani mu igen (dock inge på samma nivå) som orsakas av psykiskt lidande. Vet inte hur jag ska gå tillväga nu, vill inte få sjävmordstanjar igen. Kan inte prata med mina föräldrar, de förstår ändå inte mig. Har ingen som jag kan prata med. Det ändå stället jag kan öppna upp mig för är här. Har stannat hemma från skolan både idag och igår, jag är nedstämd igen. Kan inte le, allt är jobbigt nu. Har inte haft det såhär jobbigt på 4 år. Är helt ställd, står nu med två sjukdomar och en diagnos, allt fick jag reda på igår/förrgår. 

Hjälp! // 14 årig tjej

Två sjukdomar och en diagnos som jag fått reda på samma gång

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev som visar på din förmåga till att analysera och tänka kring hur du har det.
Att dina föräldrar inte kunnat stötta dig på det sätt du skulle behöva är sorgligt. Nu när du mår sämre igen, är det viktigt att ändå göra ett nytt försök att få med dem på banan. För jag tänker att det bästa vore om de kunde stötta dig genom att ringa och boka en tid på den BUP-mottagning som du tillhör. För det behöver de inte förstå allt, men skulle ändå kunna följa dig till ett första samtal. Så att du får träffa en behandlare som kan bedöma dina svårigheter och vilken hjälp som skulle vara bra för dig.
Om det känns bra att prata en stund utan dina föräldrar med i rummet, så kan ni göra så. På BUP är vi vana att prata om social rädsla och vet vad som kan underlätta i ett möte med en ny person. 

Tester på nätet är inte tillförlitliga, men kan vara en grund att prata vidare utifrån. När du träffar en behandlare så kan du berätta vad du känt igen dig i utifrån det du läst på nätet.
Går det att rättframt (utan att behöva diskutera så mycket om varför) säga till dina föräldrar att du behöver någon att prata med?

Du kan ringa till BUP själv men det enklaste brukar ändå vara att föräldrar är med från början. Om det känns omöjligt så ring själv och berätta att det är  på det sättet.

Du är väldigt ensam i allt det här svåra. Jag tycker att du ska ringa till Bris på telefonnummer 116 111 för att få prata med en vuxen som är van att stötta unga som har det svårt på olika sätt. Ta mer stöd!

På snorkel.se kan du också läsa mer om saker du kan göra på egen hand för att ta hand om dig nu när du har det så här tufft. 

Du har tagit dig ur svåra saker tidigare. För de svårigheter du beskriver finns bra hjälp att få och tillsammans med din inre styrka kommer du att komma ur det här!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta