Har svårt med att prata och med sociala sammanhang

Hej! Jag är en tjej på 14 år, har svårt med mycket när det gäller att prata och i sociala sammanhang.  

När jag var 10 började nog allt, jag började må dåligt hemma och blev bekräftad att jag hade trikotillomani. Jag blev mobbad för att jag såg ut som jag gjorde (pga sjukdomen/ovanan) mitt självförtroende sänktes rejält efter det, har allti varit osäker och blyg men efter det så hade jag inget självförtroende alls. (Vilket jag inte har nu) Jag kände mig ensam om det jag hade och gick igenom, hade ingen att prata ut med. Försökte med skolsköterskan men till sist kunde hon inte hjälpa mig (hade gått igenom för mycket) så hon vägledde oss till bup. Grejen va det att mina föräldrar inte visste hur jag mådde, utan jag började gå till bup för att få bort min ovana/sjukdom/självskadebeteende (trikorillomani) så allt de värsta jag fortfarande bar inne på (som jag inte sagt till skolsköterskan) har jag fortfarande med mig, ingen vet det än idag. 

Detta har gjort mig till en känslig person, jag tar åt mig mycket om vad andra tycker. Problemet med det är att jag ska "attackera med skydd" för mig själv, att så fort någon kommer med kritik ska jag vända på det och vara lugn som om jag inte bryr mig och visa att de har fel. För att sedan kunna bli sårad och gråta efteråt i min ensamhet, som jag alltid gjort sedan jag varit 10. Har ingen jag kan prata med, ingen förstår mig.

eftesom jag är så känslig och ska vända kritiken jag får (blir som om jag försvarar mig för stunden eftersom jag blivit mobbad) tål inte mina föräldrar mig. De ska oftast bli ett "påhopp" på mig där de bl.a. Säger att jag är så konstig, att man aldrig kan prata med mig, att jag inte har ett normalt tänk och beteende mm. Eftersom jag redan är så känslig och har ett dåligt själförteonde tar detta hårt på mig. Har liksom ingen jag kan prata med, mina föräldrar förstår heller verkligen inte mig. Alla diskussioner vi har leder till bråk, eftersom de alltid klagar på mig känner jag mig som problemet. 

Har knappast inga vänner då jag inte kan skaffa några, är 99% säker att jag har socialfobi. 

Detta är problem 2. Eftersom jag inte kan prata med mina föräldrar på ett sånt hör sätt hade jag aldrig kunnat säga att jag tror art jag har socialfobi. Eftersom vi inte kan prata i sånna här djupa diskussioner. Detta leder även till ett större problem, jag har fått min mens. Jag fick den för första gången för ca ett halvår sedan, nu sen ca 2 månader tillbaka har jag fått den regelbunden. Har inte sagt något än. Vet inte hur jag ska göra, kan ju inte prata med dem.. 

gör jag fel när jag kommunicerar med dem?, hur ska jag säga att jag tror att jag har socialfobi? (På vilket sätt, tillfälle mm), hur ska jag säga att jag fått min mens? (Vill inte prata med dem), hur ska jag bättra mitt självförtroende?

//14 årig tjej

kan inte prata ut

BUP svarar:

Hej!

Det var bra gjort av dig att du vände dig till skolsköterskan när du behövde någon att tala med tidigare. Man det fanns saker som du inte tyckte du kunde säga henne och som du heller inte kunnat tala om under kontakten på BUP, eller med någon annan. Det verkar vara något som är viktigt och som påverkar dig mycket.

Du skriver att du försöker att inte visa vad du känner för andra. Du försöker t ex visa att du inte bryr dig när du känner dig kritiserad. Det kan ju  vara det bästa i vissa situationer, men efteråt känner du dig väldigt ensam med dina starka känslor.

Att det är så svårt för dig och dina föräldrar att tala med varandra låter bekymmersamt. Det blir konflikter och dina föräldrar lägger skulden på dig. Men så enkelt är det inte. Dina föräldrar har ju också ett ansvar för hur ni talar med varandra och för de konflikter som uppstår.

Men du blir ensam igen med dina känslor och utan stöd. Ifall du har social fobi, är svårt att få en uppfattning om utifrån bara ett brev. Men att du inte mår bra känslomässigt kan också påverka dig i sociala sammanhang så du inte riktigt når fram till andra, utan drar dig undan.

Du undrar hur du ska säga till dina föräldrar att du fått mens. Välj den av dem som är lättast att tala med när det verkar vara tillfälle att prata en stund och säg det bara. Om du vill fråga något så förbered dig på vad. Hur samtalet sedan går beror också på din förälder. 

Som du själv säger behöver du  någon att tala med. Någon som kan förstå och stödja dig och som tillsammans med dig kan se på dina svårigheter och på hur man ska göra så det blir bättre. Du skulle då också känna dig mindre ensam.

Eftersom det närmar sig sommarlov är det kanske svårt att nå skolsköterskan igen mer än för något samtal.

Men du kan vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun.

Du kan också chatta med eller ringa BRIS, anonymt om du vill.

Du kan också chatta med tjejzonen där det även finns möjlighet att ringa och tala med någon.

Försök!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta