Har fortfarande självmordstankar

Hej.

Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, eller vad jag ens vill få fram med denna text egentligen. Men saken är den, att jag börjar må dåligt igen. Eller inte dåligt, för jag mår alltid dåligt varenda dag, men jag börjar väl bli riktigt dålig och sjuk igen. Jag vet inte när det började, för det har väl alltid funnits där. Jag blev riktigt sjuk när jag var 12,13 och jag försökte ta mitt liv när jag var 14. Sedan gick jag på bup tills jag sattes i kö i mer än ett år och sist jag var där så var det bara ett samtal för att se hur allt var. Jag ljög. Vågade inte berätta att jag fortfarande har självmordstankar och fortfarande mår skit. Jag tänkte att, bup aldrig gett mig någonting konkret utan bara samtal, medicin hit och dit. Så varför ska jag vara ärlig då?

Dessutom, vet jag inte om jag vill ha hjälp. Sist gick allt åt helvete och jag orkade inte prova mediciner som inte funkade och prata med människor som inte förstår.

Nu är jag 15. Jag borde vara okej nu, borde må bra nu. Alla säger det. Bara för jag går i skolan igen, och bara för jag ler och skrattar mer så tror alla det är bra nu. Men egentligen är allt åt helvete och jag bara önskade att jag hade modet att hoppa framför ett tåg eller försvinna för all framtid. Jag hatar mig själv, samtidigt som jag älskar mig själv. Ibland skär jag, ibland plåstrar jag om och gråter för jag hatar hur jag skadar min kropp jag borde älska. Ibland stannar lågan lite för länge på handleden och ibland är jag insatt på att aldrig skada mig igen eller må skit. Jag bryter det varenda gång. 

Och nu går skolan åt helvete. Sametidigt som jag ska balansera mitt mående med skolan så rasar alltihop. Jag orkar inte med skolan. Orkar inte mer människor som inte förstår, lärare som ger orättvisa betyg och stressen, pressen. Har börjat skolka från lektioner, för jag orkar inte längre! Varför kan inte någon bara ta mig åt sidan och fråga hur jag egentligen mår istället för att stämpla mig som skolkaren som aldrig går på lektioner? Jag vet inte varför jag inte går. Jag hatar mina lärare som inte fattar någonting och jag kan inte koncentrera mig längre. Förut var allt perfekt. Jag antecknade, fattade och ville lära mig. 

Nu försöker jag, men fattar verkligen ingenting. Allt dem säger går in i ena örat och ut i andra. Jag vet inte varför! Jag vill ju egentligen lära mig, jag vill ju vara bra i skolan igen. Men jag fattar ingenting. Jag fattar inte vad som står på tavlan, orkar inte tro eller försöka. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag önskar bara att jag kunde få flytta härifrån. Jag vill härifrån, nu. Annars vet jag inte vad jag kommer att göra. Snälla, om ni har några tips eller så till denna extremt rörliga och konstiga text så tar jag emot allt för jag orkar faktiskt inte mer.

D.B

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker din text är varken rörig eller konstig. Jag får snarare en känsla av att du velat berätta mycket på en liten yta. Du verkar vara en person som reflekterar över dig själv och har mycket att prata om. Vad händer i dina kontakter? Du vill ju att någon ska fråga dig hur du mår och bry sig om dig. Verkar inte att du upplevt mötet med BUP på det viset. Du skriver också senare att du hatar dina lärare som inte fattar något. Kanske din besvikelse blir så stor att ditt tålamod inte klarar av att fortsätta hålla kvar kontakten?

 Kanske lämnar du i besvikelse och sådant sker ofta men det kan också sabotera för dig själv. Att inte vara ärlig i dessa samtal drabbar först och främst dig. Du skriver att du ömsom hatar och älskar dig själv. Att du ibland skadar dig och ibland plåstrar om dig. Kanske hanterar du dina kontakter på samma sätt?

 Men nu skriver du att du börjar må riktigt dåligt igen. Att du har svårt koncentrera dig i skolan kan ha med det att göra. Jag tycker du ska ta kontakt med BUP igen och berätta hur du mår och försöka rusta dig med tålamod. Allt fungerar inte bra på en gång. Det kan vara frustrerande. Jag tycker också att du ska sluta skolka och istället ta kontakt med skolkurator eller lärarna och berätta hur dåligt du mår och varför det är så svårt för dig nu. Vänta inte på att de ska fråga dig! Det kanske sker eller inte, men varför ska du vänta på det? Du kan använda andra för att plåstra om dig själv och det behöver du nu när du mår så dåligt.

Jag hoppas också att du inte är alldeles ensam i din familj. Att det finns någon där som du kan få stöd utav. Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta