Rädd för att bli dömd

Varför? varför mår man såhär? jag är snart 18 år och i 7 år har jag velat ta livet av mig. mina föräldrar skiljde sig när jag va 8 och det var det värsta som hänt. än idag påverkar det mig. de bråkar hela tiden, snackar skit om varandra till oss barn, kan inte ens prata med varandra och jag ser allt. I 10 år har min mamma inte träffat min släkt på pappas sida på grund av att det skiljde sig. men i år 2017 valde mamma att ta med mig och mina två syskon till dalarna för att träffa dom under en helg. det var bland den jobbigaste helgen jag vart med om, för det slutade med att jag låg och grät i min kusins rum. det ledde också till att min pappa inte vill prata med sin släkt nu, och detta påverkar mig och mina syskon jätte mycket. jag fick även veta att min bror är självmordsbenägen och han e snart 20 år. min syster är 13 år och jag märker ibland att något är fel men jag får aldrig fram något ur henne. mina föräldrar ljuger för varann, för oss och vi får vara budbärare för ibland kan det ta veckor innan den ena föräldern inte svarar och då kommer det och klagar hos mig framför allt. jag gör verkligen allt för att få alla må bra, men jag hinner aldrig få mig själv att må bra utan att verka osjälvisk. det är så himla kaos bland mina vänner då jag vill bara att alla ska må bra och jag vill inte ta någon sida utan att det verkar som jag snackar skit, vilket jag ej gör. varje dag kämpar jag för att överleva dagen. jag har sämre perioder och bättre perioder. som ikväll vill jag bara ta fram rakbladet och känna smärtan vid fotleden istället för i hjärtat. men jag gjorde ej det, jag försöker hålla ut, därför skriver jag här. det finns så mycket att säga, men jag finner inga ord. jag har försökt att ta hjälp. gick till en pedagog, men jag kunde säg en av de många saker som gjorde mig illa. sedan är jag expert på att dölja känslor, så jag ljög för henne o sa att det är bättre, men jag ljög inte för henne, jag ljög för mig själv i hopp om att det ska va sant. mitt mående påverkar mina betyg så mycket för att när inte vill tänka på något dåligt är jag med vänner eller kollar serier. jag är inte trygg nånstans. har mått så dåligt på grund av min familj psykiskt att jag vill försvinna för ibland känns det som att de inte ens vet att jag existerar. jag har försökt prata med vänner, men det förstår inte. jag vill bara att smärtan ska försvinna. men jag är för osjälvisk att ta livet av mig, även fast jag försökt. jag blundar alltid när tunnelbanan kommer för jag är rädd att jag hoppar, eller kollar ner i marken när jag går bredvid en gata eller på bron för är livrädd vad som sker. denna rädsla har jag levt länge med. jag har gjort så mycket för att inte tänka på det dåliga, testat droger, alkohol, börjat röka osv osv. men inget hjälper, bara i stunden, för sen kommer de nätter när jag är helt ensam och ingen att prata med. jag har svårt att öppna upp mig, det är enklare såhär anonymt, för att om ni som läser vill döma mig så vet jag inte det och det är vad jag är rädd för; att bli dömd. att folk skrattar och tycker de är löjligt tills den dagen jag är borta. vill prata med någon men vill ej att mina föräldrar ska bli iblandande tills vidare. självklart ska de få veta. men inte på en gång. vill bara få hjälp att stänga av smärtan och kunna fortsätta leva. jag har stängt mig inne så mycket och blivit van vid det, därför är jag väldigt svår att prata med. jag vill inte öppna upp mig och säga saker högt för då är det som att jag erkänner att det är såhär jag mår, vilket jag bara vill låtsas är en mardröm.

snälla hjälp mig att må bra igen. 

-empty

BUP svarar:

Hej och tack för brevet. Jag förstår det som fick dig att skriva till oss var för att distrahera dig själv och inte självskada. Det var väl bra att vi kunde vara dig till hjälp även om jag skulle önska att du skulle få mer stöttning och hjälp för att det skall hålla i längden. Men det är förstås bra att distrahera sig och göra något annat än att skada sig själv när man mår dåligt. På Shedos hemsida finns tips på vad du kan göra istället för att skada dig själv när du drabbas av ångest.

Jag skall uppehålla mig vid två av de saker du beskriver, din rädsla för att bli dömd av andra och att alla skall ha det bra och att det är din uppgift att se till att det blir så. Kanske att det är olika sidor av samma mynt? För mig tycks det som om du tar på dig andras problem och gör dem till dina. Du verkar ha en fin egenskap, att bry dig om andra men det verkar vara på bekostnad av dig själv. Varför bryr du dig inte lika mycket om dig själv som andra? Kanske att det är den andra sidan av myntet som ställer till det, ”vad skall andra tycka om mig”. Kanske att ditt behov av att andra skall gilla dig har blivit för viktigt, så viktigt att du själv kommer till skada?

När det gäller dina komplicerade familjeproblem tror jag att det är svårt för dig att styra över det. Möjligen att du skulle ha nytta av att hitta ett sätt för dig att förhålla dig till det. Hur du skall kunna säga stopp, "det här vill jag inte höra eller bli inblandad i". Hitta ett sätt att klara dig själv eftersom dina föräldrar verkar vara så upptagna av sin egen konflikt och oförmögna att finnas där för dig. Tyvärr är det alltför vanligt att barn blir indragna i föräldrarnas konflikter och får fungera budbärare.

Det verkar vara så mycket som inte är bra i ditt liv och det verkar som om det saknas egen plats för bara dig. Det skulle jag önska att du fick. En plats där du var i centrum och där du fick dela med dig av dina tankar och bekymmer. Kanske att den platsen skulle kunna vara Ungdomsmottagningen. Har du någonsin försökt att få samtalskontakt där eller på något liknande ställe? Jag tror att det skulle passa dig och göra dig gott.

Önskar dig det bästa!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta