Inte trygg hemma

Hej!

Har ganska många problem men grunden till de alla är för att jag aldrig känt mig trygg hemma. Min pappa har väldigt svårt att sätta sig in i andras perspektiv, lyssnar aldrig klart på andra, skyller alltid ifrån sig och kan inte förstå folks känslor. Han har väldigt svårt att hantera sin ilska och jag har väl på något sätt hamnat i kläm.

När jag var mindre slog han mig, han kunde kasta saker runt sig så det gått sönder och ibland har det hamnat på mig. Han har ex en gång efter skolan så kom han in i mitt rum och frågar`` hur var skoldagen?`` jag sa, inte sådär jätte bra och då säger han ``ja men du har ju aldrig bra dagar`` och sedan gick han. Jag blev väldigt ledsen i sättet han sa det på så jag sa,`` kan du sluta vara så arg på mig hela tiden?, gör så gott jag kan``. Han blev jätte arg och slog hela sitt huvud in i toalett dörren och jag själv satt sedan och grät på mitt rum.

En annan gång var när min mamma tog upp en diskussion med min pappa om att hon upplevde att hon fick göra allt i huset. Att han bara satt och spela vid datorn.. då blev han jätte arg och slängde saker runt sig och skrek, sedan gick han med stampande steg in till rummet där datorn stod, där hämtade han datorn och kastade sedan ut den på uppfarten här hemma.. vad ska skulle jag göra i en sådan situation? säga att han ska lugna ned sig lite? för det är inte så lätt att stå som 14 åring och säga till en 40 årig man som är 1000 gånger större än en själv. Man kan väl tycka att en pappa ska vara en trygghet, någon man ser upp till och en bra förebild

Dessa 2 händelser jag tog upp nu.. de var några av hans mildare utbrott. Han har slagit mig, puttat mig, dragit mig och slängt mig för småsaker. Detta har gjort att jag nu.. inte vågar göra någonting! Har så dålig självkänsla så tycker jag är helt värdelös och dum i huvudet. Förra helgen flyttade min pappa och jag slipper nu hans utbrott. Min mamma är jag fortfarande väldigt besviken på, liksom att han inte gjort något tidigare men skillnaden mellan henne och min pappa är att hon vet att hon gjort fel! Min pappa däremot... han kunde inte ens innan han lämna mig säga förlåt för allt han gjort! Jag blir så ledsen över att jag inte är mer betydelsefull i hans ögon så att han inte inser att han gjort fel.. Känner mig rätt så oälskad och onödig.

Jag ska till BUP om en vecka och att jag skadar mig själv, hatar mig själv och inte orkar någonting är just för att jag aldrig haft en riktig pappa som stöttat mig, min har istället tryckt ned mig under ca 4 års tid. Jag far INTE illa i hemmet längre eftersom mina föräldrar har precis separerat och kommer aldrig vilja träffa min pappa igen så bor hos min mamma och det funkar bra, inget bråk längre och vi mår bra tillsammans. Min fråga är, om jag skulle berätta allt för personen jag träffar på BUP liksom detta vad min pappa gjort mot mig, skulle min pappa hamna i trubbel?

Jag far som sagt INTE illa i hemmet längre utan de tog stopp för någon vecka sedan och har en bra relation med min mamma. Jag kommer inte till BUP om en vecka för att sedan göra det förjävligt för min pappa, utan för att hitta sätt för mig själv att må bättre liksom att komma över de och inte gå och älta detta för evigt. Det känns också väldigt onödigt att kontakta soc eftersom jag inte längre far illa i hemmet. Ganska nervös över detta då jag absolut inte vill förstöra min pappas liv! Har ni någon skyldighet att anmäla en sådan här situation? För mitt syfte är absolut inte att komma till er och sedan må ännu sämre över att min pappa får ett helvete pga mig!.Vill bara att alla ska må bra i slutändan.

Mvh

BUP svarar:

Hej!

Det är verkligen svårt att ha en förälder som har så stora egna svårigheter - med ilska, med inlevelse och i samspel till andra som du beskriver att din pappa har. Det är mycket svårt för ett barn att både bemöta och hantera. Det är lätt att lägga skuld på sig själv fast det inte finns anledning, lätt att alltid känna sig osäker och att anpassa sig för mycket.
Du har ändå försökt säga ifrån men det har bara väckt mer ilska hos din pappa. Att inte heller din mamma kunnat sätta stopp för hur han behandlat både dig och henne, har gjort dig än mer utlämnad. Men det är bra att du har talat med henne om det och att hon ser det själv.

Du känner dig värdelös och dum säger du. Det är inte konstigt att det känns så, men det är du absolut inte! Ditt brev är klokt och insiktsfullt. Det är viktigt att du försöker komma ihåg att det är din pappa som har stora problem med sig själv. Och att din mamma av någon anledning inte förmått sätta stopp, fastän du har farit illa. Men du har ingen skuld även om du gjort din pappa arg. Det ska barn kunna göra utan att en förälder reagerar så här.

Du är ledsen för att din pappa lämnade dig utan att säga förlåt. Det verkar som att din pappas problem med sig själv är så stora att han inte särskilt klart kan se hur hans beteende påverkat dig.
Som du själv säger är allt i hans ögon andras fel. Det betyder inte att du inte är betydelsefull för honom utan att han har stora svårigheter med att leva sig in i din och andra människors upplevelse av honom. Det viktiga och svåra för dig är att inte se på dig själv på samma sätt utan att du ger dig själv, dina känslor och tankar värde och betydelse.

Din fråga gäller om det du berättar på BUP kan ställa till det för din pappa. För att du ska kunna få bra hjälp och för att den du talar med ska förstå din situation är det bra om du kan berätta vad som hänt och hur du har känt och tänkt.
Det som varit hör ihop med hur du mår nu. Därför är det viktigt att du berättar och inte låter hänsynen till din pappa komma före det du själv behöver.

Det är ju också viktigt att din pappa får hjälp av vuxna i hur han ska fungera bättre i förhållande till dig och det kan han kanske få på socialtjänsten.  
Men det är den du träffar på BUP som kan ta ställning till om en orosanmälan behöver göras.