Pappa har kroniska vanföreställningar

Hej!

Min pappa har kronisk vanföreställning och det ledde till att mina föräldrar skilde sig för 3-4 år sedan (då hans sjukdom väldigt ofta uttryckte sig genom svartsjuka). Under ett år var det ett helvete hemma. Min pappa var inte längre min pappa och istället för att hjälpa honom blev vi arga på honom när han hittade på osanna historier eftersom vi inte visste att han var mentalt sjuk. Efter deras skilsmässa bröt jag kontakten helt med min pappa i några månader. Men sen när jag fick reda på att han var sjuk återupptog vi kontakten och sedan dess har jag även bott hos honom. Nu har jag hunnit bli 19år gammal och min pappa har huvudsakligen varit sig själv i två år nu. Det känns inte som att vi har några problem längre. Men jag känner så oerhört mycket ansvar. Ibland känns det som att jag är hans mamma. Vågar inte lämna honom ensam för att hans läkare sa att han inte borde vara ensam. Och min pappa har liksom ingen annan. Dessutom erkänner inte min pappa att han är sjuk. Vi har inte ens nämnt det sedan skilsmässan och han har alltid vägrat söka hjälp. Vet inte riktigt vad min fråga är. Men hur kan jag hjälpa min pappa utan att behöva ta upp ämnet med honom? 

...

BUP svarar:

Hej och tack för brevet!

Vilken tur din pappa har som har fått en så omtänksam och fin dotter. Undrar bara om du är lika omtänksam och tar hand om dig själv på ett lika bra sätt?

Jag måste nämna att jag inte riktigt förstår din fråga. Vad är det du inte vill nämna? Hans sjukdom? Eller var det vad doktorn sa eller hur ni har haft det tidigare när ni levde som hel familj? Att doktorn sa som han sa (var det länge sedan, gäller det fortfarande?) är inte samma sak som att det är du som skall stå för ”övervakningen” eller omsorgsgivandet.

När du skriver att du blir som hans mamma undrar jag om det verkligen är något han behöver (eftersom du skriver att pappa i stort sett är som sig själv igen och att ni har det bra).
Jag gissar att du inte tänker bo med pappa hela livet, så hur blir det den dag du flyttar hemifrån? Som du ser väcker ditt brev många frågor och det är förstås inte OK om du blir som pappas sjuksyster (när han dessutom inte menar att han är sjuk).

Du har förstås ett eget liv du bör satsa på och jag tror att du kommer att vara en god dotter även om du ger dig själv mer utrymme. Kan det här vara något att prata med mamma om hur du kan förhålla dig till? Hon känner ju både dig och pappa och kan kanske hjälpa dig med dina funderingar. Det låter som du behöver hjälp att hitta dina egna gränser i förhållande till pappa. 

Önskar dig det bästa