Vet inte vad jag vill

Hej, nu när jag har sökt hjälp känns det som att det blir värre. sedan förra våren då jag började känna av att jag började bli för stressad och pressad i skolan så började jag fixa med mat och vikt. Det är ett sätt att kontrollera mig själv, för där är det JAG som bestämmer. jag gick ned några kilo, upp igen när jag började äta, sluta äta gick ned osv. Men sen vart det konstigt, jag var hungrig när jag borde vara mätt och vice versa. Jag gick ned i vikt när jag åt, och upp när jag inte åt. så jag slutade helt. tänkte satsa till hösten istället...

mina vänner tyckte redan här att jag borde prata med någon, och lärarna var oroliga blabla..

i höstas, så lyckades jag, jag gick ned flera kilo, och nådde min lägsta vikt. iböran av terminen hade jag fått B, men nu när jag gått ned i vikt började jag Få A igen. sen så började "livet" bli lättare osv, ridningen gick mkt bättre. Jag inbillade mig någon slags lycka, Men, då jag bara åt lunch ksk 1 gång i veckan på skolan, började mina kompisar (och hela klassen, ) oroa sig. Helt plötsligt fick jag inte påstå att jag var tjock, utan att de i klassen sa emot, och sa att jag är smal som en pinne. mina kompisar bad mig gång på gång be om hjälp. 

efter höstlovet(börjat skära mig vid den här tiden, spytt upp mat någon gång) så bad min mentor att få prata med mig. Hon frågade hur jag mådde. "bra" är det verkligen så? (det var som att hon såg genom mig, jag som trott jag ljugit så bra. "ja" Hon sa att hon inte trodde det, att hon, HELA klassen, samt flera andra lärare var oroliga för att jag började bli för stressad och pressad i skolan. Hon sa att hon inte ville att jag skulle "försvinna" och bli någon "annan". osv. 

(kan nämna att jag mot slutet av hösten var yr, trött, vaknade 5 ggr/natt, frös hela tiden, ont i huvudet ibland, samt okoncentrerad och framförallt ointresserad. )

men jag ljög mig ur det, och fortsatte. men så började jag äta pga jul och gick upp allt. plus lite till. jag spydde 2 ggr. men så över jul svalnade allt. men i början av året i samband med skolan startade, började jag. åt inget i skolan, räknade varenda kalori. Och jag började spy, ca 3-4 ggr i veckan, (så så jättefarligt är det väl inte) 

gick ned några kilo, men inte så mkt somi höstas, så jag kämpade hårdare, skar mig även nu de dagar jag ätit mer än XXX kalorier. men lärarna började "övervaka "mig då de märkt att jag inte åt, så jag lärde mig deras "vaktschema" och "åt" då. men jag mådde jävligt dåligt, ville dö, planerade allt. men så kom sportlovet, var i stallet varje dag, mådde toppen åt, så jag tog tag i mig och smsade till min kompis i klassen, att hon skulle be om en kurator tid åt mig. så jag gick dit efter lovet. berättade allt. fram till v innan påsk, så gick jag dit ksk 5 ggr, samt till skolsyster, vägde, mätte mig, tog blodtryck(allt var bra, antar jag??) jag fick spec kost. och de kontaktade mina föräldrar(pratar inte mkt med dem om det här, de känns som att mamma ba tyck jag e korkad. som att det "Bara" är för mig att äta, och sluta med de här dumheterna. ingen medkänsla..."

men veckan innan, så klara jag inte det mer(vart spyfri 1 v, (spytt en gång då, innan dess 1 v fri) då åt jag för mkt till lunch på skolan, så spydde upp frukost, lunch under tre dagar, men hetsåt godis efter skolan. skar mig djupare på kvällarna. jag tänkte ta mitt liv, torsdagen innan lovet (överdos) men jag klara det inte. nu under påsken har jag mått blandat. ätit och inte spytt vilket tagit på mina krafter... 

ska till ngn psykolog snart(kuratorn skicka remiss)men vill bara ljuga å säga allt e bra, å fortsätta tills dör

vet inte vad jag vill

BUP svarar:

 

Hej!

Att det känns värre när man sökt hjälp och snart kommer att tala med någon kan nog många känna igen sig i. Man börjar tänka på problemen på ett annat sätt, på hur man ska kunna förklara och om man kommer att bli  förstådd. När man söker hjälp för problem med att äta är man också ofta rädd att behöva ge upp kontrollen, eller den kontroll man själv tror sig ha, över vad man ska äta. Jag säger tror sig ha, för när allt kommer omkring kan man när det börjat gå långt, inte bestämma så mycket mer än att hela tiden gå ner ännu mer i vikt.

I ditt brev beskriver du verkligen hur du själv kämpat med detta och hur du mått bättre och sämre i perioder . Hur du själv vill få hjälp och må bättre samtidigt som du inte vill. Detta kan också många ungdomar med ätstörningar känna igen sig i. Man vill ha hjälp för att man mår så dåligt och samtidigt har man svårt att låta någon hjälpa sig eftersom man då tror att man förlorar kontrollen. Men det här förstår den som du kommer att träffa. Den vet att du liksom andra i din situation har svårt att berätta om hur det är.

Vad bra att du har både kompisar och lärare som verkar bry sig om dig och vill försöka hjälpa dig!

Försök våga berätta för den psykolog du träffar hur du känner dig. Att du är rädd, att du bara vill ljuga, att du mår dåligt och både vill ha hjälp och inte vill. Och minns att en stor del av dig vill leva och må bra!