Kommer knappt ihåg hur det känns att vara glad

hej, jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag känner ingenting längre. jag har självskadat mig i ca 5 år, men i perioder. jag kommer knappt ihåg hur det känns att vara glad eller nånting. när jag självskadar mig så känner jag inger förutom att jag känner mig varje gång lite lättad. jag funderar på att ta mitt liv dagligen, jag var nära på att göra det här om dagen men då hände det något med min lillasyster och hon var tvungen att åka in till sjukhuset och jag var tvungen att följa med. jag har gått hos en kurator en gång men det var det värsta jag var med om. jag gick hos en annan först men så sluta hon ochså börja en ny, och han kan jag aldrig se igen... jag fick bara en sån himla dålig känsla. sen har jag gått till ungdomsmottagningen, men det var likadant där... jag klara inte av det. jag har inga kompisar som jag kan prata med om detta... och inga syskon och definitvt inte mina föräldrar. jag har ingen. ingen släktning heller jag kan prata med och ingen lärare i skolan heller... jag har verkligen ingen och jag vill inte leva mer. jag hatar mig själv, jag hatar att jag lever. jag kommer aldrig i mitt liv bli älskad. jag skär mig oftare nu... och snart kommer sommaren och jag vet inte om jag kommer orka gå i långarmat, jag kommer säkerligen få många frågor varför och jag vågar/vill inte svara på dom. jag är rädd att nån ska få veta, jag är livrädd. det är också en anledning till att jag ska ta mitt liv. så slipper dom tänka på mig om dom får reda på att jag skadar mig själv. jag har ingen anledning till att vara kvar längre...

L

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du har ingen fråga i ditt brev, men jag tänker att du skriver för att du ändå vill prata om hur du mår och har det och kanske få någon hjälp att komma ur din situation med självhat, självmordstankar och ensamhet. Du skriver om dina erfarenheter av att prata med någon annan och det är inga bra erfarenheter. Jag undrar vad som hände? Går det att prata om och förstå?

Du skriver att du inte känner något längre men ditt brev är fullt av känslor! Men du är inte längre glad och kommer knappt ihåg hur det känns.
Du är livrädd att någon ska få veta att du skär dig. Du tror du kommer få många frågor och du vågar/vill inte svara på dem.
Du vill fortfarande hålla dina problem hemliga, men samtidigt vill du ju kunna prata med någon och berätta. Eller kanske mer att du ändå hoppas att det skulle finnas någon som var villig att lyssna och som inte skulle fördöma och anklaga dig utan mer försöka förstå dig som du är.
Du vill ju inte längre vara så ensam.

Jag tror du har många möjligheter och jag hoppas du kan och vill fortsätta att skriva eller på något sätt kommunicera om dig själv.

Du kan göra det anonymt genom att prata med en kurator på Bris eller ringa Mind-Självmordslinjen. Då har du chansen att berätta mer om dig själv och kanske kan du uppleva att du också blir förstådd och att det hjälper att prata med andra.

Du kan också chatta på Tjejzonen och på så sätt få hjälp och stöttning att gå vidare i ditt liv. Jag tror du kommer att förstå att andra vill tänka på dig när de blir oroliga för dig och att de vill hjälpa dig.

Ge dem chansen igen!