Vill bara vara okej!

(Jag råkade just skriva min otroligt långa fråga och sedan radera den, så här kommer min mindre välformulerade och mer frustrerade text)

Hej! Jag tror att jag är väldigt impulsivt självdestruktiv. Jag kan gå från att vara glad till att plötsligt vilja självskada och dricka alkohol på kort tid. Jag kan självskada för att direkt efter undra varför jag gjorde det. En gång kände jag plötsligt (utan anledning) för att svälja massor av piller bara för att minuter undra vad jag höll på med (tack Gud att jag inte hann svälja några). Jag har ofantligt mycket ångest. Jag kan få ångest över hur små saker som helst. En gång sms:ade jag min vän någonting som lät lite dumt och när hon sedan inte svarade började jag självskada och tänka att vår vänskap var över. När hon svarade efter en stund undrade jag varför jag hade blivit så upprörd. Jag googlade iallafall på det här och det mesta som kom upp handlade om borderline. Jag läste om det och insåg att mycket stämde in. Det som inte stämde in var att jag inte är självmordsbenägen (även om jag ibland känner för att upphöra), jag blir inte arg (jag blir snarare ledsen), jag har inte haft en traumatisk upplevelse i min barndom, jag är inte särskilt social, jag känner mig inte paranoid och jag är inte rädd för att vara ensam (även om jag är hemskt rädd för att jag kanske aldrig någonsin kommer att bli älskad). Jag mår så dåligt! Jag vill bara vara okej! Jag kanske låter konstig i mitt meddelande men jag vill bara få hjälp att komma på vad som händer inom mig. I verkligheten är jag bara en liten person. Jag försöker alltid få alla omkring mig att må bra samtidigt som jag måste prestera i skolan (mina föräldrar pressar mig), fundera på min sexualitet och min mentala hälsa och hjälpa alla andra med deras problem. Jag är frustrerad med mig själv och mitt liv. Jag känner mig bara ganska tom ganska ofta. Och alla omkring mig mår så dåligt. Ibland vill jag bara få allt att sluta eller stanna upp. Jag vet att ni inte kan ge mig en diagnos med endast ett meddelande som grund men ni kanske kan hjälpa mig lite på traven. Ni får gärna säga om ni tycker att det jag beskriver låter allvarligt eller liknar borderline. Och ge mig gärna förslag på hur man kan hantera ångest! Snälla säg inte till mig att jag bör tala med mina föräldrar, jag förstår varför ni tycker det men jag vill verkligen inte. Tack för att ni finns här och svarar på frågor, det betyder så mycket för så många ungdomar och barn! :)

16, clumsy and shy. I went to London and died...

BUP svarar:

Hej och tack för ditt fina brev och dina uppmuntrande ord på slutet! 
Jag förstår att du är en person som bryr dig om andra - till med oss på BUP.

Du beskriver dig som en liten person. Jag skulle nog i så fall säga en liten person men med många frågor om sig själv. Jag tror inte att det som skulle hjälpa dig är ett ord (borderline) för det som är så jobbigt.

Jag tror att du skulle vara mer hjälpt att få dela dina tankar om dig själv med någon riktig människa istället för att försöka hitta svaret genom att surfa på nätet. Tror du att du skulle få bättre kontroll på dina impulser om du hade ett ord för det?

Jag tror att det för dig skulle vara ganska enkelt att avstå från att skada dig eftersom du verkar vara så bestämd med att du inte vill.  Bara genom att se till att du inte har tillgång till det brukar göra dig illa med tror jag skulle vara till hjälp. Om du dessutom bestämmer dig för att inte göra som impulsen säger med en gång, tror jag att du skulle kunna skjuta upp det så att du hinner tänka efter. Tänk ut något du kan göra under tiden tills lusten att göra dig illa går över.

Jag tror att om du kunde ta lika bra hand om dig själv som du gör om andra skulle du må bättre.
Du är tydlig med att du inte vill prata med dina föräldrar och det antar jag är utifrån att de pressar dig till skolprestationer. Jag antar att det då kan vara svårt att visa sina mer sårbara sidor för dem, vilket är synd.

Har du funderat på att prata med kuratorn på skolan eller Ungdomsmottagningen? Jag tror att det skulle kunna vara något för dig, så att du får lite utrymme för din person - och inte bara finns till för andra.

Önskar dig det bästa

P.S. Jag tycker för övrigt att det mejl vi fick är tillräckligt bra och välformulerat.