Mitt beteende bli mer och mer destruktivt

Hej jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag tror det börja när jag va ungefär 10-11 jag är en ganska känslig kille och grät ofta som liten. Men när jag börja komma upp i åren har folk börjat nästan håna mig för jag är känslig så jag förtrycker alla mina känslor jag har tydliga minnen av det här till exp när min mamma berättade för hela familjen att hon hade cancer börja alla gråta o krama om varandra men jag stod utanför gruppen och va helt känslokall samma sak hände när min farbror dog när vi fick reda på det börja alla gråta men jag va helt känslokall o gick därifrån. Både gångerna resulterade i att jag gick ut på en promenad vid 02-03 tiden o grätfloder och slogs med träd och skrek jag blir helt rabiat och det har nu börjat hända oftare. Jag väljer inte att gå på dessa promenader utan det känns som att jag får en panik attack och att jag inte får någon luft och måste ut för att kunna andas. Ingen i min familj vet om det här för jag är inte bekväm med att visa mina känslor den enda som vet om det här är min tjej. Jag har alltid haft som ett skal en göad yttre så ingen ska veta om hur jag egentligen mår för folk ser mig alltid som den glada killen med mycket positiv energi men när jag är själv så är jag så jävla trött o less på allt. Jag har funderat på självmord ett par gånger men idag va första gången jag va nära på göra det jag stog på kanten av en bro och tänkte hoppa ner på en järnvägsspår anledningen bakom detta va att jag hade sårat min tjej. Det jag är rädd för är att eftersom jag inte kan visa mina känslor börjar mitt beteende bli mer och mer destruktivt jag har blivit mer aggresive mina promenader blir längre och längre och har mer impulsivt beteende att jag bara står o skriker och slåss med träd tills jag är blodig. Och jag tror att det har blivit såhär för jag trycker ner mina känslor tills det blir sånt tryck att jag måste släppa ut dom alla på engång och det har fått skadliga följder. Så jag känner att jag behöver hjälp från utomstående personer som inte är från familjen eller vänner. Jag skulle vilja ha hjälp med att kontrollera mina känslor och främst lära mig att hantera jobbiga situationer bättre. 

N.nilsen

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.  Det låter som en bra självanalys. Livet blir komplicerat om du inte vågar visa vad du känner och det blir väldigt lätt att andra inte riktigt förstår dig. Eller som du skriver – de tror du är den glada killen vilket du inte är.

Det kan absolut vara bra att ha någon att prata med samtidigt som du försöker bättre förstå och kanske förändra ditt beteende. Eftersom du är 17 år är du möjligen på väg att bli för gammal för BUP? Du kan ringa dem och höra. Annars kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor. Du kan också höra på din vårdcentral om de har samtalshjälp för ditt slags problem.

 Jag tror också att du skulle kunna försöka öva en del med din tjej. Hon känner till ditt problem och blir kanske också påverkad av det? Hur pass uppriktig kan du vara mot henne? Är du den glada killen också mot henne? Kunde du berätta att du funderade på ta ditt liv efter att du sårat henne?

Det låter på din beskrivning att du är mest rädd för att visa aggressiva känslor? Du kanske kan öva dig mot henne att uttrycka vad du själv känner och tycker även när hon kanske tycker annorlunda? Eftersom du fick så starka självanklagelser  att du tyckte du borde dö efter att du hade sårat henne är det lätt att förstå att du är väldigt rädd för att ens verbalt såra eller göra illa någon.

Är det aggressivt att såra någon? Vi kommer nog alla att såra någon till och från - ibland avsiktligt och ibland utan avsikt. Men varför vill du bli så våldsam mot dig själv för det? Du är rädd att såra andra men inte så rädd att ta ditt eget liv. Bör du inte försöka vara snäll och förlåtande även, eller kanske till och med främst, mot dig själv? Jag hoppas du får en samtalskontakt för jag tror du kan få mycket hjälp med dina rädslor.

Lycka till!