Blir allting enklare om man tar livet av sig

Hej, jag känner mig tom. Jag vill inte leva längre. Jag kan inte sätta fingret på varför jag känner så, så som jag gör. Jag känner mig bara inte behövd, jag ser ingen mening med mitt liv. Jag har mått dåligt enda sen 2012 men vet egentligen inte varför. Ju äldre jag blivit så har jag insett lite mer om hur mitt liv är. Jag vet att jag är sjuk, jag vet det men ingen har sett det på mig och vill inte prata med någon heller då dem inte skulle förstå vad jag menar. Jag tänker varje dag på hur det skulle vara att dö, att aldrig komma tillbaka. Varje gång jag gör någonting t ex; går över vägen så önskar jag att jag blev påkörd, bara för att slippa leva. När jag tar värktabletter så tar jag mer än man ska. 

Jag är stressad över skolan så det är sjukt, jag äter inte riktigt och jag får inte min mens. Jag har inte fått den på länge. Jag vill bara veta vad det är för fel på mig, det är allt. Blir allting enklare om man tar livet av sig? Snälla, jag ber er, svara. 

H.S

BUP svarar:

Hej H.S.

Tack för brevet. Jag läste häromdagen i tidningen någon som menade att självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Jag tycker att det var bra skrivet. Permanent lösning, eftersom det inte går att ändra sig eller gå tillbaka. Tillfälligt problem, eftersom det är så livet ser ut. Man stöter på svårigheter och går vidare. Sen är det en annan sak att ett problem som hållit på länge kan känns evigt, inte tillfälligt.

Det blir så lätt att vi uppehåller oss att prata om självmord, inte det som gör att vi kan bli så förtvivlade, ledsna, hopplösa eller trötta så att vi ser döden som enda lösningen. Den yttre sak som du nämner och som påverkar ditt liv negativt är skolstress. Är det värt att dö på grund av skolan? Om man som du varit nedstämd under en längre tid, brukar det påverka både hur man ser på framtiden, sig själv och andra. Det blir mycket negativt kring dessa teman. Jag tror att du skulle behöva få hjälp att komma ur dina negativa tankemönster så att du hittar bättre lösningar. Det kan nämligen vara svårt att göra det ensam, det är ju därför man sitter fast och bara ser den permanenta lösningen som svaret.

Sen är det förstås så att din uteblivna mens, problemet med maten också försvårar livet för dig. Jag tycker att du skall söka hjälp på en Vårdcentral för dina kroppsliga problem för att se att det inte är något som enkelt kan avhjälpas. Om man tror att du skulle kunna ha hjälp av psykologisk art, kan de erbjuda det där eller remittera dig vidare. Du skriver att du inte tror att man skulle förstå vad du menar om du skulle prata om hur du har det. Du kan ju alltid pröva med att ringa BRIS eller Självmordslinjen för att se om andra kan förstå. Min gissning är att det går att förstå dig om man bara fick möjligheten att samtala med dig. Jag tror också att det skulle hjälpa dig till att förstå dig själv bättre.

Önskar dig det bästa!