Det har gått för långt

Hej! Jag är en tjej på tretton år som under ungefär ett år har svält mig själv för att minska i vikt. Anorexian har kommit lite då och då när jag mår som värst, som nu. Känner att jag håller på att falla tillbaka i gamla vanor. Har till exempel en dagbok där jag alltid skrivit målvikt, grejer med få kalorier i osv. Jag känner hur triggad jag blir när jag läser i den. När jag svälter mig själv äter jag inte frukost eller lunch och sedan en halv portion middag. Har aldrig kräkts upp maten (har försökt). Chattar med andra tjejer via hemsidan "XX", där vi peppar varandra djupare in i ätstörningen. Jag mår inte dåligt av att inte äta, jag blir bara väldigt ledsen. Och, det låter dumt, men anledningen till att jag just nu äter normalt är bara för att hålla mina betyg uppe. Om jag inte hade fått betyg hade jag fortfarande inte ätit. Ingen har någomsin fått veta om min matvanor. Ibland lite ledtrådar till den som mina kompisar misstänkte att inte allt stod rätt till och hade ett "pepptalk" som bara fick mig att vilja gå ner i vikt ännu mer. Tror det kom upp på någon övernattning någon gång, att jag sa något i stil med "har aldrig ni försökt kräkas upp maten?" Alla sa nej och jag antar att jag sa så för att de skulle veta om min ätstörning, se mig och hjälpa mig. 

På sista tiden har jag haft självmordstankar och det vet ingen HELLER om. Mår så dåligt och vill verkligen prata med någon. Kan ni hjälpa mig?

Det har gått för långt

BUP svarar:

Hej och tack för ditt fina brev!

Vad bra att du kommit fram till att du behöver hjälp. Och då menar jag riktig hjälp till ett bra liv. Inte hjälp med att svälta dig själv och sabba livet.

Det jag tycker märks så tydligt i ditt brev är din ambivalens, att både ta ett steg i en ny riktning, lämna det du har nu eller att stå kvar. Dina kompisars ”pepptalk” fick dig att svälta dig mer istället för att motivera dig till bra matvanor. Jag tror att viljan till att förändra måste komma från dig. Sen kommer du förstås att behöva stöd från andra. Då tänker jag framförallt på dina föräldrar.

Om betygen är den enda anledningen till att äta är det väl tur att du har betyg. Sen skulle jag förstås önska dig andra positiva saker som skulle göra ditt liv värt att leva. I det här läget är det ändå bättre att du motiveras av betyg även om det kanske inte är hållbart i längden. Kan du hitta annat som motiverar dig till att göra förändringar? Kan du sluta läsa eller skriva om mat, vikt och andra aneroxia-tankar i dagboken? Kan du blockera aneroxi-sidan på nätet? Allt som du kan komma på som stödjer din friska sida är bra.

Det finns flera möjligheter att få hjälp. BUP kan vara ett ställe att vända sig, ett annat SCÄ (om du bor i Stockholms län) eller Ungdomsmottagningen.

Du kan också vända dig till Vårdcentralen, kanske att de remitterar dig vidare. Jag skulle också, om jag var i din situation, ta hjälp av dina föräldrar. Det kan vara lite knepigt om man är 13 år att hitta hjälpen på egen hand. Hur som helst gissar jag att dina föräldrar skulle vilja vara till hjälp för dig.

Önskar dig det bästa!