Patologisk lögnare

Jag är en patologisk lögnare, tror jag. Jag ljuger alltid för allt och alla och söker bekräftelse från människor som jag inte bryr mig om

Min vardag medioker, hela mitt liv är mediokert, jag är aldrig glad, men inte heller ledsen, aldrig upprymd men inte heller nedstämd

Nästan alla mina relationer som jag haft, vare sig det är vänner eller partner så har alla förstörts på grund av mina lögner. Jag är manipulativ och vet hur man spelar på folks känslor. Jag tycker min vardag är så mundan så jag har gett upp, det kvittar vad jag gör för inget får mig att känna någonting. Det kommer såklart stunder, någon gång varannan månad eller så när känslan av ensamhet och att vara värdelös har byggts upp så mycket inifrån att jag bryter ihopa, jag får en mentalt sammanbrott o gråter ut mina ögon, men sen när stormen lagt sig så börjar jag om igen på ruta ett, fast jag intalar mig själv att denna gången ska vara annorlunda och allt ska sluta, alla lögner och svek. 

Hur gör jag för att bryta cirkeln? Jag gick o pratade med någon innan men det hjälpte mig inte. Jag vill vara en bra människa som kan skratta åt kattvideos eller bara inte känna mig så himla ensam längre, jag har trott att jag klarar det själv men det gör jag inte. Snälla hjälp

A

BUP svarar:

Hej och tack för brevet. Det är svårt att svara på dina frågor, men jag skall i alla fall göra ett försök och hoppas att det ger dig något litet.

Jag tycker mig se två problem: det ena är att du tycker att du har ett flackt känsloliv i förhållande till andra människor,
det andra att du ljuger och manipulerar.
När det gäller lögnerna antar jag att det i stunden ger dig det du suktar efter, uppmärksamhet och andra människors intresse. Jag gissar att det du ljuger om är sådant som ger just det. Om du skulle ljuga om banaliteter som att du till lunch åt falukorv istället den omelett du i verkligheten åt, skulle nog inte andra bry sig.
Om jag skall fortsätta gissa så ger dig lögnen något du önskar i stunden, men förstör det vill ha i längden. Är det längtan efter närhet och samtidigt rädslan för det som gör att ljuger? I så fall kanske det är rädsla för genuin närhet som är dit huvudsakliga problem.
Vad är det i så fall som är så läskigt och hotfullt med närhet som gör att du distanserar dig med lögner? Om det är så, förstör dina lögner förutsättningen för att du skall få det du vill ha.

Ett känsloliv har du ju uppenbart eftersom du dels vet namnen på känslor, vet vad känslor är och att du i din ensamhet upplever förtvivlan och ledsenhet.
Problemet tycks vara lite av det samma som ovan. Vad skulle hända om du uttryckte riktiga känslor så att andra märker det? Blir du då sårbar? Blir du då mer äkta än du klarar av?

Du skriver att du prövat samtal, men att det inte hjälpte. Var du öppen och mottaglig för att komma nära? Använde du samtalen för att träna det du tycks ha svårt för? Min gissning är att du inte kan få det du längtar efter om du inte sänker garden och visar mer av ditt riktiga jag.

Som du ser har jag många frågor och gissar även en del om dig och det du beskriver som dina problem. Du får ta det för vad det är - ett försök att förstå vad som rör sig inne i dig.
I ett samtal hade du förstås haft möjlighet att både korrigera mina kanske konstiga antaganden eller att bekräfta dem. Det hade kanske också varit en möjlighet för dig att växa något litet som människa och vara mer tillfreds med dig själv och livet.

Allt gott till dig