Har sån rädsla för att prata med vuxna

Hej!

Mitt liv har alltid bestått av problem men nu har jag tappat kontrollen! Innan har jag alltid kunnat hantera mina känslor och hittat sätt att hantera det jobbiga. Ända från förskolan har jag känt mig otrygg, osynlig och jag har alltid haft svårt att ta för mig. Har alltid behövt hjälp från vuxna med att komma till tals för annars hamnar jag lätt i bakgrunden.

Eftersom jag alltid haft så svårt att ta plats bland människor osv så har jag blivit mobbad från 3an till 7an. I 7an gick det överstyr, De låtsades som att jag inte fanns där, de slog mig och tryckte ned mig. I 7an hade jag 50% frånvaro och till slut sa min mentor till mina föräldrar och kallade dit mig, min mamma, rektorn och kuratorn på ett möte. Jag försökte berätta hur jag mådde men min mentor och kuratorn avbröt mig hela tiden under samtalet så jag vågade inte påbörja ny mening.

Min mentor uttryckte sig så som att jag fick skylla mig själv! Att jag hade betett mig fel och att jag behövde bättra mitt beteende, jag förstod inte någonting. Jag sa aldrig något i skolan och jag förstod inte varför alla hatade mig så mycket. Tillslut bestämde de vuxna att jag skulle gå till skolkuratorn.

Mina tårar började rinna från ansiktet och jag sa så tydligt jag bara kunde att jag VERKLIGEN inte ville prata med någon men ingen lyssnade på mig. Jag var tvungen att sitta på en stol 1 timma varje vecka hos en person. Jag vägrade prata och han försökte verkligen nå fram till mig men jag var så blockerad så jag ville inte lyssna.

Min irritation växte som ogräs inom mig och tillslut blev jag så arg så jag stod inte ut! Jag sprang ifrån samtal och det var första gången jag verkligen försvarade mig! Jag vägrade gå dit och undvek alla vuxna som ville prata med mig. Jag bytte efter de skola. Jag har sån rädsla för att prata med vuxna nu för att jag är så rädd att ingen lyssnar på mig nu heller. Att vuxna ska dra runt mig dit de själva känner att det passar de bäst!

Min pappa har aldrig stöttat mig i något heller utan han har istället tagit ut all sin ilska på mig. Svårt att förklara men han har svårt att behärska sig! När han blir arg kan han slänga saker. Har hänt att sakerna hamnat på mig och att jag fått ta emot slag från honom men har vuxit upp med detta alltså levt med det i 14 år nu så jag blir inte rädd längre.

När jag var mindre så fick jag blåmärken och började blöda av hans hårdhänta ilska som hände i hans utbrott. Jag kanske inte var så jätte lydig i de situationerna men ska jag verkligen behöva få kroppsskador för de? Han stör sig på mig så fort jag kommer innanför dörren hemma och jag har bett honom säga till när han tycker jag gör fel så jag kan rätta till det innan det slutar värre än vad det behöver men han verkar inte ha någon anledning! Som att jag finns här är ett ENORMT problem.

Jag blir så arg på mig själv! Liksom att jag inte kan leva upp till hans förväntningar, Känner mig så misslyckad och oälskad!!! Detta har gjort att jag börjat skära mig för att jag förtjänar det! Har även fått tankar och känslor om att han inte vill att jag ska finnas. Har inte nämnt min mamma så mycket men hon tycker också situationen är jobbigt men gör inget åt detta av någon anledning.

Har chattat en del med Tjejzonen för att försöka öva mig på att prata med en vuxen, menar jag måste börja någonstans och försöker verkligen anstränga mig. Det hjälper till vis del men jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Nu sitter jag fast i ett jobbigt självskadebeteende, har en pappa jag försöker få att älska mig och har en stor rädsla för hur vuxna kommer reagera och agera när jag börjar prata.

Vad ska jag göra?

Izabella

BUP svarar:

Hej! Tack för ditt brev.

Du har varit med om en hel del våld mot din person under din uppväxt. Både fysiskt med också psykiskt. Du skriver att du inte längre är rädd för din far, men du är rädd att han inte ska tycka om dig som person och att du ska göra något som misshagar honom. Det blir väldigt svårt och osäkert när man inte vet vad som kan ogillas av en förälder. Det är svårt att hantera och det blir lätt en osäkerhet som breder ut sig.

Det du känner nu - misslyckad och oälskad - kanske du känt under en längre tid och att du blivit mobbad i skolan är också något som sänker självkänsla och självförtroende. Att inte prata kan, som du skriver, bero på rädsla men ibland tycker jag du antyder att det också kanske kan vara en protest.

Men att du ändå själv börjat öva dig att prata med andra på Tjejzonen tycker jag låter fantastiskt bra. Frågan är om du vågar ta steget till att börja prata med vuxna eller jämnåriga direkt?  Men det är ett stort steg och frågan är var du hittar någon som förstår att vänta på dig och förstår hur besvärligt det kan vara för dig att uttrycka dig.

Men det går ofta ganska bra att underlätta samtalet. T ex kan man avvända skrivet material. Du är ju bra på att skriva och beskriva. Kanske skulle du kunna skriva lite till varje gång och att du och din behandlare pratar utifrån det. Det kan hjälpa mycket att göra så.

Hur är det med din mamma? Du skriver att hon också tycker situationen är jobbig, men gör inget åt det. Kan du prata med henne och få henne att hjälpa dig? Jag tycker du ska berätta för henne att du självskadar dig och behöver hjälp för att sluta.

Om du söker hjälp på BUP ska du också berätta, kanske genom att skriva, vilka stora problem du har med att prata med andra. Då kan du få hjälp med det också. Det är ett inte helt ovanligt problem och jag tycker verkligen att du ska försöka få hjälp att göra något åt det, om du får möjlighet.
Jag tycker du ska fortsätta diskutera dina möjligheter att gå vidare på Tjejzonen.

På BUP borde du kunna få hjälp - även om du har svårt att prata och uttrycka dig p g a av rädsla.

Lycka till!