Ingen verkar se hur jag mår

Jag tror jag börjar få någon ätstörning, jag väger mig varje kväll och börjar äta mindre och mindre. Jag vet inte om jag gör du för jag vill ha uppmärksamhet eller för jag mår dåligt eller båda två.

Jag har även gått på BUP där jag bor men dom ansåg att jag inte behövde mer hjälp.

Jag har även planerat att börja skära mig men vet inte hur man gör, har du googlat men inte hittat något. 

Ingen verkar se hur jag mår och då jag inte har någon att berätta för, min mamma blir oroad och struntar i det, min pappa träffar jag inte (pga misshandel) och kuratorn på skolan har inte tid, hon är själv och är bara där onsdagar. 

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag tror att för jag inte hjälpa snart kommer det sluta med att jag tar mitt liv

Orolig

BUP svarar:

Hej! 

Vi behöver alla uppmärksamhet! Behov av uppmärksamhet kan ibland lyftas fram som något fult eller krävande, och det blir lätt missvisande. Det låter viktigt att du uttrycker dina behov så att du får stöd! Och du är klok som hör av dig innan det gått mer tid, det gör att det kan vara lättare att hjälpa till. 

Du är inte ensam om att hamna i att hantera dåligt mående genom självdestruktivitet (som exempelvis ätstörning eller skärande). Det kan också handla om ett signalerande till omgivningen, men det kan faktiskt vara så att de runt omkring inte uppfattar eller missuppfattar signalerna. Det är alltid bättre att prata och beskriva. Det kan kännas svårt och kanske har man inte så mycket färdigformulerat. Det kan man behöva göra tillsammans med någon vuxen som är van vid att lyssna och som man tillsammans kan sätta ord på saker och förstå mer. 

Att du varit med om svåra saker i och med misshandel och din pappa påverkar säkerligen, men det är svårt att säga exakt hur. Att du känner att din mamma inte orkar lyssna är en annan viktig sak. Jag vill stötta dig i dina tankar om att du skulle behöva prata mer om hur du mår och har det. Det kan hjälpa i de flesta lägen. Om du kan prata med din mamma och berätta att du mår dåligt så kan ni kontakta BUP igen. Det går alltid att ta förnyad kontakt om man behöver. Om de då tänker att du får bättre hjälp någon annanstans, som t ex genom socialtjänstens familjearbete så kan de hjälpa er dit. Detta skriver jag med största respekt för att du tycker att det är svårt att prata med din mamma, att det känns svårt att oroa henne. Om det känns som ett för svårt steg så vänd dig till elevhälsan på skolan.

Du skriver att skolkuratorn bara är på plats på onsdagar. Har du pratat med henne någon gång? Jag tycker att det låter viktigt att du får en tid fast det är ont om tider. Berätta likt du gjort i ditt brev hit och ta stöd av en lärare du litar på om du behöver. Om skolkuratorn inte finns tillgänglig så kanske skolsköterska gör det? För som sagt, tyvärr missar omgivningen ofta signaler hur tydliga de än må kännas vara för den som skickar dem, eller blir osäkra på hur de ska hjälpa till. Då gäller det att prata och berätta om hur du har det, det är inte konstigt eller dåligt att behöva hjälp, tvärtom.

Ta mer hjälp!