Vet faktiskt inte om det är bättre att leva

Hej. Jag mår fruktansvärt dåligt. Har haft grova ätstörningar men har nu börjat intala mig själv att jag är perfekt som jag är. Mina föräldrar eller kompisar vet inte om att jag har svält mig själv i snart ett år nu.. Känns så sjukt jobbigt att inte kunna berätta för någon om mina erfarenheter. Har alltid varit den glada tjejen, alltid. Och nu har jag ångest, panik, mår dåligt och börjar överväga att ta livet av mig. Grejen är att ingen vet hur jag mår. Gråter nästan hela tiden men ingen ser. Så alla skulle få en chock om de visste vad som egentligen rörde sig i mitt huvud. Jag känner att jag har så mycket kvar i livet att se och jag vill VERKLIGEN vara glad igen. Men jag har förlorat kontrollen över mig själv och jag vill dö. För jag vet faktiskt inte om det är bättre att leva. Det ända som håller mig vid liv är hur mina föräldrar skulle regera, har inget emot att förstöra mitt liv men kan inte förstöra deras. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Har inga riktiga vänner. Det där citatet, "Falska vänner står bara vid din sida under dina ljusa tider", det är fan inte sant. Så fort någon ser hur jävla dåligt du mår är de intresserade av att vara vid din sida, vill ha en del av upplevelsen. Men. Vi är ju människor. Vi är ju här för att dö i vilket fall, så om jag gör det lte i förtid, vad spelar det för roll egentligen? 

Hb

BUP svarar:

Hej!

Så kämpigt du har det nu! Du låter också alldeles för ensam med mycket tunga problem! Du berättar hur du har svårt att se någon mening med livet och att du under lång tid haft det jobbigt med ätandet, men trots det så visar du en glad yta utåt. Nu låter det som att du inte riktigt orkar längre. Du har en längtan efter att kunna dela med dig av hur dåligt du faktiskt mår och du säger själv att det känns sjukt jobbigt att inte kunna berätta för föräldrar och vänner. Jag tycker du är inne på helt rätt linje!

Vad har hindrat dig från att berätta? Är du rädd att de inte ska förstå eller är det andra saker som hejdar dig? Hur det än är så tycker jag att du ska börja berätta för dina föräldrar om hur dåligt du mår. Kanske skulle du kunna visa det här brevet för dem om det känns svårt att börja. Problem brukar oftast bli tyngre om man går för ensam med dem eftersom ens egna tankar lätt går rundgång och allt tenderar då att kännas värre.

Jag tror att du skulle kunna må mycket bättre om du kan förmå dig att berätta om hur svårt du har det för i första hand för dina föräldrar.

Du skriver att du inte vet om det är bättre att leva, men det är jag säker på att det är! Endast om du faktiskt lever har du möjlighet att ge dig själv och andra en chans att lösa de svårigheter som gör livet så tungt just nu. Du ger dig då också möjlighet att få uppleva ett långt liv framöver som kan innehålla mycket härliga upplevelser, som du absolut inte skulle vilja gå miste om. 

Du bryr dig om dina föräldrar och då vill de nog också finnas till hands för dig och bryr sig om att du mår dåligt. Försök med en gång prata med dem om hur ledsen och uppgiven du är och sedan kan ni tillsammans söka ytterligare hjälp för dig på närmaste BUP-mottagning.  
Du ska verkligen inte behöva må så här dåligt! Det finns bra hjälp att få!

Önskar dig allt gott!