Vill inte göra något stort av mitt ätande

Hej, tack för att ni läser mitt "inlägg?"! Jag har problem med mitt ätande, och har väl haft de "ätstörda" tankarna i ungefär ett halvår. Men under den senaste månaden så har det blivit värre, mycket värre. 

Jag har börjat svälta mig själv, och jag mår riktigt dåligt utav det, men samtidigt bra. Jag vet, jag hör själv hur det låter. Jag vet att kroppen blir förstörd,och hur farligt det är, men min hjärna är så konstig. Efter jag ätit så får jag en hemsk ångest, då brukar jag föröka göra situps eller armhävningar... Men ibland så hjälper det inte, och jag ligger där i sängen med tårarna i ögonen och självmordstankar...

Jag tror även att min "mentor" börjat bli fundersam, då hen brukar kolla på mig ofta  i matsalen, men också i klassrummet... Jag äter förresten väldigt dåligt i skolan, nästan ingenting... Mina kompisar säger åt mig att äta, men det är väldigt svårt då jag mår så fruktansvärt efter.  Känns inte som att någon förstår mig. Jag känner mig så dum. Mina föreldrar har jag inte lust att berätta detta för, då de har nog med sina egna bekymmer.. Pappa är bipolär, och mamma har fruktansvärt ont i ryggen... Så min fråga är väl främst, vad ska jag göra? Funderar på att prata med den här läraren, om det här, men är rädd att allt kommer bli så stort och att mina föräldrar får veta. Tack på förhand!

Hjälp mig...

BUP svarar:

Hej!

Så bra att du har en lärare ("mentor") som har ett öga på dig och ser att du har problem. För problem med ditt ätande, det har du och det kan tyvärr bli ännu större om du inte tar tag i det direkt och nu. Det ligger nämligen i ätstörningarnas natur att de glider ut ur kontrollen av den person som är drabbad. Tyvärr är det inte du som kan välja att göra det till "något stort". Tyvärr är det så att de symtom du räknar upp (få ångest av att äta, börjat svälta etc) är typiska för en ätstörning som sedan kan växa till ett livshotande tillstånd. 

Jag förstår att du har det svårt hemma med båda pappa och mamma som har sina problem. Men de kommer inte må bättre av att se dig bli oroväckande smalare och smalare. Deras egna svårigheter blir inte mindre om du fastnar i ett allvarligt ätstörningsproblem som kräver långvarig behandling. Denna process kan stoppas nu och den ska stoppas nu. 

Jag bifogar här några länkar som du kan läsa för att få mer information om ätstörningarna och behandlingen. Du kan också läsa där några andra mejl om denna fråga och våra svar på frågorna. Men i ditt konkreta fall rekommenderar jag följande:

Tala först med den lärare som du redan själv tänkt på att tala med eftersom hen ser dig. Hen blir med all sannolikhet inte överraskad utan snarare antagligen glad för att anförtror honom/henne. Ni kan tillsammans fundera vidare vad nästa steg skulle kunna vara. Du kanske kan också få råd om hur du ska kunna tala om detta med dina föräldrar.

Jag tycker att det ska vara ditt första steg. Sedan ska du veta att du också kan vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun som du kan kontakta på egen hand.

Låt inte dina problem kring matintag ta överhand. Ta själv kontrollen innan de tar kontroll över dig och förstör mycket mer för dig än vad du idag kan räkna ut. Det är ingen skrämselpropaganda, det är en realitet.