Är osäker på allt och alla

Ja hej, jag har länge gått runt och undrat om jag skulle kunna ha social ångest, annars vet jag inte vad det är för fel på mig. Under hela min uppväxt har jag varit ett barn som varit väldigt orolig och sagt orden "tänk om..." till allt. Tänkte aldrig särskilt mycket på det, antog att det var något alla sa och kände. När jag kom in i tonåren blev det dock värre, jag kände hur alla stirrade på mig trodde att varenda viskning i klassrummet var om mig. Svettades väldigt mycket för blev så nervös och stressad. Klarade knappt av att vara i klassrummet och jag kunde verkligen inte göra saker där man behövde gå ut i samhället som t.ex. Att shoppa . Beställde kläder från nätet då jag fick panik när jag skulle ut och shoppa, när jag väl var tvungen kunde jag känna hur hjärtat slog snabbt och jag skakade och andades fort. Dock blev detta mycket bättre efter att jag i många månader tvingat mig att gå ut och shoppa så nu för tiden är det inte ett väldigt stort problem. Det nästan försvann. Men nu på senare tid så har jag börjat mått dåligt igen. Jag tycker forfarande det är jobbigt med mycket människor runt om mig, får panik och vill inte vara kvar. Jag har aldrig tyckt det varit jobbigt att läsa upp iför klassen men nu har det blivit så att jag verkligen inte klarar av det och varenda gång jag försöker slutar det med att jag darrande som ett löv gör presentationen och senare får dåligt betyg pga detta. Dessutom klarar jag inte av grupparbeten, jag bara sitter där, säger inte ett knyst. Antar att man skulle kalla det blyg men det är bara det att jag aldrig varit så förut. Vill så gärna säga något men jag kan bara inte, de där tankarna om att de skulle tycka att jag var dum i huvudet stoppar mig. Jag klarar inte heller av att delta på idrott utan bara står där (och får dåligt betyg). Så fort jag ska prata med någon jag inte är vän med (klasskompis eller främling, vem som helst) så mår jag dåligt och tror att denna person bara tänker på hur ful och dum jag är.Även teater som jag älskar har påverkats, jag vågar inte längre spela ut, vara med och tycka och bestämma eller säga något alls för den delen. Dessutom har simpla saker som att hämta en penna i klassrummet blivit omöjliga för mig. Är rädd att man inte får ta en penna eller att det är fel. Måste alltid vänta tills någon annan gör det så jag vet att det är ok. Ska vi t.ex. Anteckna och jag inte har en penna får jag helt enkelt skita i att anteckna. Jag är osäker på allt, och alla. Tror ibland att ingen gillar mig och att alla bara låtsas och även om det inte är social ångest är det jobbigt. Men allt detta med att inte längre kunna göra saker som är uppenbara för andra (hämta ett till papper på ett prov, shoppa i ett köpcentrum med mycket folk, åka buss, beställa mat, räcka upp handen på en lektion) gör det hela med "livet" väldigt svårt för mig. Jag vet dock inte om detta är en sorts social ångest eller om jag bara utvecklat en feghet men jag vet att det är jobbigt som helvete och jag önskar att jag aldrig blivit så här.

En person som önskar den var normal

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev där det blir tydligt att du är bra på att uttrycka dig kring hur du mår och har det. Du har tänkt mycket och låter redo att ta mer stöd i hur det blir för dig. För så här jobbigt ska du inte behöva gå runt och ha det på egen hand - det finns bra hjälp att få för sådan här oro och osäkerhet som du beskriver. 

För att det handlar om oro är tydligt. Du beskriver det många ängsliga personer uttrycker, att osäkerheten och oron funnits med sedan de var små, men att bekymren ställer till det mer i tonåren. Det är alltså inget ovanligt, men kan vara ack så plågsamt. Hur du bäst blir hjälpt i dina bekymmer kan jag inte helt svara på. Det behövs ett personligt möte vid ett eller några tillfällen för att utröna vilken typ av samtalskontakt som vore bra för dig. Hur mycket som handlar om generell oro eller mer specifikt social ängslan. Jag bifogar några texter där du kan läsa mer både om vad vi på BUP tänker om oro och rädslor, och vad några andra som skrivit till oss frågat om och fått för svar. 

Vet dina föräldrar om vad du kämpar med? Det bästa vore om du kunde prata med dem och att de kunde stötta sig i var du kan få mer stöd. Att boka en tid på en ungdomsmottagning eller ringa till BUP och höra om det vore bra att du fick komma på en tid där. 

Oro leder ofta till att man undviker det som känns obehagligt, att det begränsar livet. Det går att utmana oron och hitta sätt att vara på som inte blir lika begränsande. Men det kan kännas jobbigt och svårt men brukar gå bra med stöd i en samtalskontakt. 

I Stockholm kommer en internetbehandling för social fobi starta igen till hösten som du också kan hålla utkik efter och läsa mer om via länken. Då träffas man ibland, men mestadelen av behandlingen sker i kontakt med en psykolog på nätet.