Ganska så säker på att jag har social fobi

Hej!

Jag är en tjej född 02 och jag är ganska så säker på att jag har Social fobi. Har varit blyg i hela mitt liv, men när jag började i 7:an ett och ett halvt år sen så blev min blyghet mycket värre. Jag kom till en ny skola, ny klass, nya lärare och allting. Jag hamnade som tur i en klass med en vän som jag känt hela mitt liv. Dock så blir vi ovänner ofta och då går jag för mig själv. Men i alla fall blev det mycket värre och det blev svårare att göra vardagliga saker som att köpa mat eller bara köpa grejer, räcka upp handen i klassrummet, prata med folk, hänga med folk och så vidare. Grupparbeten är min mardröm. Mina betyg sjönk väldigt mycket eftersom jag suger på den muntliga delen. Jag gick liksom från att ha alla betyg som C-A till att jag hade D på dem mesta ämnena. Nu går jag i sista terminen i 8:an och betygen blir inte bättre.

Jag berättade för min mamma när vi satt i bilen en gång att jag trodde att jag hade Social fobi. Det tog mig jättemycket mod att bara säga det men det ända hon svarade var "nej, det har du inte" och förnekade det. Men jag fattar inte hur hon kan veta vad jag känner? Mina föräldrar tror att jag räcker upp handen i klassrummet och pratar med lärarna och så vidare, men det gör jag inte. Har nog aldrig räckt upp handen en enda gång under min tid på den här skolan. Har dock aldrig skolkat för min blyghet, men mina föräldrar skulle döda mig om jag hade skolkat.

Sen är det folk som håller på i klassen. Ibland kan det komma upp folk till mig och fråga om jag ens kan prata, och det är så pinsamt så det inte ens går att beskriva. Det är en kille i min klass som håller på ganska mycket också, lägger onödiga kommentarer och sånt. Det är bara jobbigt och är så nära på att börja gråta då. 

Så vad ska jag göra? Jag vill så gärna ha hjälp men jag vet inte hur jag ska göra för att få det. Det är ingen ide att jag säger till mina föräldrar igen för dem kommer inte lyssna, och har ingen annan vuxen jag kan säga till. Är för blyg för att gå till kuratorn på skolan och säga något :(

jimin

BUP svarar:

Hej!

Som jag förstår det så har din blyghet förvärrats i och med att du plötsligt kom till en skola där alla relationer, utom din kompis, var nya. Det låter inte som att du fått något stöd och nu påverkar det hela din vardag, både utanför och i skolan. Du är ju redan inne på att du vill ha hjälp och det tycker jag är klokt. Din fråga är mer hur du ska bära dig åt för att få det, så här är lite olika förslag.

Jag tänker att du skulle behöva börja med att få hjälp med din skolsituation, eftersom dina svårigheter att prata inför klassen påverkar både så att varje dag blir påfrestande och du dessutom får sämre betyg än vad som motsvarar dina kunskaper. Det här är ju inte så ovanliga problem, skolan brukar ofta ha möjlighet att anpassa och underlätta. Till exempel så brukar det finnas möjlighet att redovisa på andra sätt, en del skolor gör så att man får redovisa antingen skriftligt eller enskilt. 

Du är bra på att formulera dig skriftligt, det här brevet ger en jättebra och tydlig beskrivning av hur du har det. Du skulle kunna ta det här brevet, kanske lägga till och dra ifrån om det är annat du tänker skulle vara viktigt, och antingen visa för din mentor eller skolsköterska/skolkurator. Om du tycker att det känns för jobbigt att stå kvar medan de läser så skulle du kunna räcka fram det, bara  säga - Kan inte du läsa det här så kanske vi kan prata om det imorgon? Då har du tagit initiativet och de kan söka upp dig.

Du kan även vända dig till närmsta ungdomsmottagning, dit kan du gå själv och även där kan du skriva ner i förväg så du inte behöver börja med att berätta muntligt.

Du kan även gå till BUP men de kommer nog att fråga om du kan komma tillsammans med dina föräldrar. 

Du beskriver att dina föräldrar egentligen inte vet hur du har det i skolan. Jag tänker att du har helt rätt i att din mamma inte vet hur du känner men jag tänker också att den enda möjligheten för henne att förstå det är att du berättar. Nu skriver du också att dina föräldrar skulle döda dig om du skolkade, vilket får mig att undra över om de är ovanligt stränga och om du skulle behöva hjälp att prata med dem så småningom? Om man inte riktigt blir lyssnad på och respekterad hemma så kan det medföra att man får svårare att våga framföra sina åsikter och över huvud taget prata inför andra. Är det så för dig? 

Du skulle också kunna börja på nätet, till exempel Tjejzonen. På Tjejzonen kan man både chatta med jämnåriga eller med någon ung vuxen. Kolla in deras hemsida här.  Du är inte ensam i det här och det finns mycket hjälp att få!