Mobbning och bråk mellan föräldrar

Hej!

I 3an började väl allt kan man säga då jag blev mobbad ändå upp till 5an. Har aldrig nämnt de för någon och jag var nog såpas liten då att jag inte vågade berätta för någon då jag alltid haft så svårt att förlita mig på människor. Tror liksom att alla vill mig illa! I 5an blev de bättre under vårterminen men kort där efter så bytte jag skola igen då jag skulle börja 6an.. har alltid varit en väldigt tyst människa som hällre väljer de såkallade "korkade beslutet" att hålla saker inne och mura in mig! Jag har lätt att lyssna och påverkas av de andra säger vilket gjort att jag gått in i någon såkallad "offer roll" i 6an så blev allt mycket värre igen.. blev sparkad.. fick knuffar in i skåp..fick de värse blåmärken och min mamma började undra vart jag fått alla sår och blåmärken som hänt under dagen! Jag fick mer och mer panik över de och till slut sa jag till mina föräldrar att jag ville byta skola! Jag bytte skola och gick på en ok skola..den gick i konkurs och jag behövde hitta en ny..jag började i en ny skola men åter igen blev de samma sak..kränkande kommentarer..hot..inlåst osv osv.. bytte skola igen och i dags läget går jag i 8an och har gått på den skolan jag går i nu sen ca 1 år tillbaka. Nu har jag det helt ok! De låter mig vara men de kan vara taksiga ibland och köra över mig! Har lätt att förlåta människor för vill så gärna vara omtyckt men.. allt detta jag varit med om har lätt till att jag har fått såpas dåligt självförtroende och självbild så vågar ingenting. Drar mig undan de sociala och vill bara sitta i ett mörkt rum ensam och läsa..Jag har ingen att prata med då under hela denna period från 6an till idag har mina föräldrar bråkat..stolar har flugit, blivit upp dragen från brandta trappor flera gånger av min pappa! Har fått dörrar i huvudet, har helt enkelt fått så mycket skäll och våld runt mig så jag är så rädd för konflikter och hoppar till så fort någon stänger en dörr bakom mig. Min pappa drog bara från hemmet i går och vet varken om jag ser honom igen eller vad som händer! Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra..Jag vet inte om problemet är litet eller stort, om jag överdriver eller om jag förminskar de, jag har helt enkelt hamnat i ett stort hål och trycker ut alla människor som frågar hur jag mår. Jag äter inget i skolan och lärarna har reagerat och tjatar men kommer alltid undan! Jag sover som mest 1 timma på natten och allt är kasus! Jag vet att jag måste sova och äta för annars går mitt humör och mina känslor som de gör nu som en berg-och-dalbana men har ingen mat lust och har för mycket ångest för att sova. Har inget förtroende för någon och kan inte klampa in och fråga om hjälp vare sig de är på en tex ungdomsmottagning..eller hos någon närstående! Om någon frågar mig om hjälp så tackar jag alltid nej och säger "jag mår jätte bra" och ler med ett falsk leende. Allt jag skrivit nu tycker jag är nog med problem men nej det kommer mer... Jag får så mycket ångest att jag inte kan hantera min ilska på mig själv! Blir så arg över allt möjligt delvis då för att allt blir så mycket jobbigare när jag inte äter eller sover men eftersom jag har svårt att säga nej till människor och jag lägger ilskan på fel sak! Jag lägger den på mig själv! Ilskan måste ut på något sätt och mig själv är den ändå jag kan bli riktigt förbannad på så har pga de utvecklat ett destruktivitet beteendende och självmordstankar! Allt är bara jobbigt! Vill bara försvinna för vet att alla bara kommer över de till slut men samtidigt anser jag att ta sitt liv inte är någon lösning! De är en flyktväg! Vad ska jag göra?

tjej som försöker be om hjälp

BUP svarar:

Hej!

Du har gjort en modig och stor sak som efter så lång tid utan att berätta, skrivit och gjort just det. Ditt mejl gör mig mycket berörd. Jag tycker inte att du på något sätt överdriver, utan du har varit utsatt för många svåra saker. Jag imponeras av din empatiska förmåga och din analysförmåga. Du beskriver så levande just det svåra som mobbning innebär. Det är tydligt att du blivit alldeles för ensam med det som pågått och det är sorgligt. Dina föräldrar har varit upptagna med problem i sin relation som gått ut över dig och också direkt utsatt dig för upprepat våld. Det behöver få ett stopp. Kanske går det att ta tillfället i akt nu när din pappa stuckit hemifrån. Kan du berätta för din mamma om hur dåligt du mår? Jag vet inte om det känns möjligt, om det är rimligt att tänka att dina mamma kan vara ett stöd för dig just nu?

Jag lägger märke till att du har nära till att vara hård mot dig själv. Att du hållit inne med att berätta tycker jag inte ska kallas korkat. Att berätta om utsatthet är mycket svårt. Mobbning väcker ofta skamkänslor och att hamna utanför en grupp människor kan vara så smärtsamt att det känns enklare att försöka hantera det på egen hand. Förklaringarna till varför det blev som det blev för dig, varför du inte berättade är säkert många och jag vill med detta säga att jag inte tycker att du ska vara för hård mot dig själv. Du har verkligen försökt att förändra din situation, du fick ju till och med till ett skolbyte. 

Ditt självskadebeteende och dina självmordstankar går att förstå som symtom på långvarig utsatthet både i skolan och hemma. Du behöver skyddas och få möjlighet att prata om det du varit med om. Att det känns svårt att lita på personer är inte svårt att förstå utifrån det du bär med dig, samtidigt är det ohållbart att fortsätta. Du har skrivit hit i förtvivlan och med stort behov av hjälp. Det visar på hopp om mer hjälp och det finns. För trots det fruktansvärda i din situation så är du är inte ensam om att ha haft det som du haft det. Du behöver hitta en person som kan hjälpa dig och ta ett steg i taget. Det är inte min mening att förminska det svåra i att ta mer hjälp, med jag vill vara tydlig med att det är det som faktiskt kan hjälpa. Du har försökt på alla sätt du kunnat, nu behöver andra som kan hjälpa dig att reda i allt och ordna en situation som inte gör att du behöver vända ilska mot dig själv. Du har varit med om svåra saker och det är inte ditt fel att det varit som det varit. 

Det finns olika vägar att få hjälp på. Socialtjänsten ser till att barns trygghet hemma är skyddad. Skolkuratorer och ungdomsmottagningar kan också hjälpa till. Men utifrån att du självskadar och har självmordstankar så tror jag att BUP är lämpligast. Låt inte att det känns nästintill omöjligt att direkt berätta hela din historia hindra dig från att ta mer hjälp. Du kan välja i vilken takt du kan berätta eftersom, men du behöver berätta tillräckligt så att du får påbörja en kontakt. Du kan exempelvis börja att berätta om ditt självskadebeteende och dina föräldrars bråk. Det kan också vara viktigt att behandlaren du träffar förstår att du är orolig för vad som ska hända och att du lätt känner dig otrygg, det kan du säga. Du kan också säga att det finns saker som känns mycket svåra att prata om direkt. Du har varit ensam med vad du varit med om länge och känner rädsla inför att tappa kontrollen över din situation när du berättar. Den rädslan är förståelig, men det behöver inte heller bli så

Till Bris kan du också vända dig. Där kan du anonymt få stöd i hur du ska våga och det kan vara ett viktigt sätt att öva dig i att ta hjälp. Precis som att höra av dig varit det.

Ta nu nästa viktiga steg.