Vill slippa alla människor

Hej!

Jag har mått dåligt, eller, jag MÅR dåligt och har gjort det sedan slutet av sommaren 2016.  

Jag hatar skolan, vill absolut inte gå dit pga några anledningar... För det första så är det så att jag HELA tiden är stressad när jag är där... Stressad för allt och inget. Tänker på mina "vänner", vad som händer efter skolan (när jag är färdig med allt och måste börja jobba), vad alla tycker om mig, hur dålig jag är på ALLT...

Och så känner jag mig inte trygg med mina "vänner". Jag litar inte på dom. Jag litar inte riktigt på någon i denna värld, tänker alltid på vem som talar sanning och vem som ljuger, och det känns inte tryggt. Känns inte tryggt att inte veta vem jag kan tro på. Sitter oftast och funderar på saker folk har sagt, om jag kan tro på det eller inte. Och jag är orolig för vem som sviker mig. 

Jag gillar inte människor för jag vet inte hur dom egentligen är, om dom är falska, om dom kommer svika mig på nåt sätt, jag är orolig för vad dom tycker om mig.

Vill bara strypa mig, men jag är typ för feg, så mitt drömliv är att sitta ifred hemma på mitt mörka rum med min dator, schweizernötchoklad, snickers så jag kan slippa alla människor.

Mamma säger att jag är i en deperission, att jag är mer ledsen och inte tycker saker är kul längre. Jag hatar att säga/tänka på att det kanske är så. Jag har inte tänkt på det så mycket innan, men när jag väl tänker på det så är det väl så... Förr så hade jag en massa saker att göra som är kul, men nu är dagarna 192030301011039 gånger längre och det finns bara 2 saker som är kul, hästarna/ridningen och SSO (Star stable online, tyck att jag är barnslig.) Men stallet kan jag bara vera i en dag i veckan då jag är allergisk, så det blir mest SSO som jag sitter med flera timmar... Sova gillar jag att göra, då går tiden snabbt utan att jag är med om nåt.

Jag skriker och skäller även på (för det mesta) mamma, min syster och min bror... Min pappa är inte hemma så mycket då han kör lastbil. Det kan vara så att han är hemma 5 dagar, åker iväg i 8 dagar, är hemma 7 dar, åker 10 dar, jobbar "normala" tider (alltså bara kör bilar i gbg och int utomlands) i 7 dar för att sedan åka iväg 7 dar. Så han skäller jsg inte så mkt på. Fast när det blir så brukar det bli bråk istället, för han blitr arg på mig då.

Jag försöker att inte skrika och skälla, men det blir så endå. Har börjat fundera på om jag har en diagnos eller nåt sånt?

Jag orkar imte läsa igenom detta nu, klockan är 23.04 när detta är färdigt.. hejdå!

Lalla

BUP svarar:

Hej! 

Tack för ditt brev. Det gjorde inte alls något för mig som läste att du inte kollade igenom innan du skickade. Du skriver på ett sätt så att jag får en bild av hur du har det och förhoppningsvis kan du känna att det var skönt att skriva av dig utan att gå tillbaka och kanske göra ändringar eller tänka så mycket. 

Jag kan inte svara på din fundering kring om du har en diagnos eller inte. Men det låter som att du har det jobbigt och att det är viktigt att tänka vidare kring, diagnos eller inte. Att fundera över vad andra tänker och tycker är inte ovanligt, men att inte ha några man känner sig trygg med blir påfrestande. Har du varit med om något svek som förklarar din känslighet? 

Du skriver att du inte gillar människor och det är något jag blir nyfiken på och tänker att du skulle behöva prata mer om. Vi behöver alla sammanhang där vi känner oss lugna och trygga. Fint att du har stallet och Star Stable Online. Jag vet att många ägnar sig åt saker hemma som kanske skulle kunna anses som barnsliga av andra när man är i din ålder. Det är inget konstigt. Däremot är det oroande att du känner sådant starkt motstånd till att gå i skolan. Vad det handlar om och hur du kan få hjälp med det är också sådant jag tänker att du behöver prata mer om. 

Att du och din mamma pratat om hur du mår är jättebra. Jag tycker att du ska säga till henne att du skrivit hit och fått rådet att gå till BUP och prata mer. Jag kan inte så här via mejl svara på vad som kommer att hända på BUP men det är troligt att ni bokas in på ett samtal dit du får komma med en eller båda föräldrar och prata mer om hur du mår och har det. Att ni träffar en behandlare som ställer frågor och som sedan kan berätta om hen tänker att det vore bra om ni kommer tillbaka till BUP och får mer hjälp. 

Försök att vara lika öppenhjärtig som du har varit i ditt mejl hit. Det du berättar om är inget som vi på BUP inte har hört om tidigare så försök att berätta så mycket som möjligt. Om det känns svårt att prata inför dina föräldrar så kan du be om att få prata enskilt med behandlaren en stund, det brukar inte vara några konstigheter. 

Hoppas att du får bra hjälp och kan få känna dig mindre stressad snart!