Jag är superparanoid

Hejsan

Jag har typ ett problem, tror jag..?
Under lång tid nu har jag fått för mig att folk typ följer efter mig eller människor som jag inte vet vilka de är pratar om mig, eller att dem är på något sätt ute efter mig.

Det kan exempel handla om när jag går mellan bussen och mitt hus. Jag kollar mig konstant över axeln när någon går bakom mig, eller framför.. Jag bor i en ort utanför Stockholm och det bor ganska många här så det är nästan alltid någon som ska av bussen samtidigt som mig. Vilket inte egentligen är så konstigt, dem bor ju här. 

När jag ska låsa upp ytterdörren (jag är alltid hemma själv först på vardagar) så lyssnar och kollar jag att ingen bil åker förbi samtidigt och kan typ "registrera" något om mig eller att jag bor där, osv. Sen när jag bokstavligen springer in och låser dörren efter mig är jag rädd att någon har brutit sig in i huset, så jag är alltid beredd att springa ut om jag skulle behöva(Jag kollar igenom huset så jag är ensam hemma). Detta är bara ett exempel på en vardaglig situation som jag går igenom varje dag. Men det känns som om min paranoia sida börjar ta över mitt liv mer och mer. Förr handlade det bara om att jag kände mig stalkad i vissa situationer, men nu kan jag få sån galen ångest av att kliva ut ur huset och KANSKE bli överfallen. Man läser ju om sånt som händer hela tiden.. 

Detta har resulterat att jag håller mig hemma mera, jag träffar typ aldrig några "vänner" längre, har inte gjort det på några år. Jag undviker att vara ute så mycket som det går och att gå i stora folkklungor skulle aldrig falla mig i tanken, tänk så får någon för sig att lägga en bomb mitt bland oss? Åka bil och kommunalt är också jätte jobbigt och ett problem för mig, för det finns ju en chans att man krockar och dör. Jag går även konstant runt och är beredd att försvara mig och jag är rädd att jag ska råka göra någon illa bara för att dem råkar nudda mig. Det handlar inte om att jag tänker sparka någon eller slå, jag brukar bokstavligen ta upp något, exempel en vass sten som jag skulle kunna använda om jag blir överfallen.

Jag vill INTE söka vidare hjälp, utan jag skulle bara vilja ha några konkreta tips som jag kan ta åt mig. Jag har aldrig varit med om våld eller något liknande, mitt liv är väl det "perfekta" idealet (har inte för mycket av något eller för lite). Bor med en jättefin familj som jag tyvärr inte vill öppna mig till & det kommer jag INTE heller att göra. Jag har inte heller några svårigheter i skolan. Jag är en väldigt lojal människa som många skulle beskriva som en glädjespridare som tar för sig av livet.

Jag vet inte om detta sa så mycket om mina "problem" men jag hoppas att ni fått er en överblick av mitt problem.

Mvh/ Super paranoid tjej

Ella.J

BUP svarar:

Hej,

Tack för ditt brev där du så tydligt beskriver hur dina svårigheter tar sig ut. Jag tycker att jag får en klar bild av hur du har det, och en av anledningarna till det är att jag mycket väl känner igen vad du beskriver.

Du är mycket tydlig med att du trots jättefin familj inte vill söka hjälp via dem eller någon annan, utan klara ut din situation själv. Därför skriver jag hur jag skulle tänka behandlingsmässigt:

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den metod som ger bäst resultat vid svårigheter av detta slag. Det går, kort sagt, ut på att man går emot sina känslor av oro och motstånd och faktiskt utsätter sig för precis det som man försöker avvärja: kolla inte över axeln när du går någonstans, lås upp och kliv in genom dörren utan att stanna upp och gå snabbt till exempel ut i köket med lurarna  i öronen och behåll dom på så att du inte hör ljud utifrån). Kolla inte igenom huset när du kommer hem. Gå omkring i folksamlingar. Detta var bara exempel men man kan betrakta dem som mål att jobba för att uppnå. Man klarar inte dessa uppgifter på en gång, utan behöver utföra dem i små steg (t.ex. börja med att ta av hörlurarna efter 1 min, sen efter 3, sen efter 5, 10 min osv) så att man gradvis lär hjärnan att tänka på ett nytt sätt. Vissa av uppgifterna är lättare, andra är svårare.

Det finns mycket mer att säga men jag föreslår att du läser om denna metod om du vill använda dig av den: ”Rädslor, fobier och nedstämdhet hos barn och unga: Fakta, bemötande, behandling” av Liv Svirsky. Jag bifogar också lite av vårt informationsmaterial och tidigare ställda frågor.

Hoppas detta kan vara till hjälp, med vänliga hälsningar och lycka till!